.

Tur/otur... ja vem 17 vet... men i mitt liv är 13 etsat ordentligt!

Jag är född den 13de... Min bror och make likaså!
Min käre son är född på trettondagsafton och min första kull, Rottrobis T-kull, föddes den 13de...

Pappa sa alltid att 13, det är något speciellt... Därför var det självklart att han skulle få "sin" begravning just den 13de! Hans och vår älskade hund, Tess, dog nästan 13 år gammal just den 13de....

Fredagen den 13de för exakt en månad sedan lyckades sonen göra illa handen(MYCKET illa) och om en månad, den 13e juni kommer pappa att gravsättas!!!

Idag är det den 13de... Rottrobis kan IDAG stolt presentera två st hundar som klarat TJH cert!!!
SeVCH KORAD LP1 TJH Rottrobis Eugenia och SeVCH SeUCH TJH Rottrobis D'rez Q med sina otroliga förare, Viktoria Norman och Anneli Persson som båda tagit dessa hundar i vuxen ålder, helt omeriterade! Detta för ändast 1 resp. 2 år sedan!!! Tack för att ni förvaltar dessa skatter så väl och att ni lägger ner tid energi och inte minst en enorm kärlek på era hundar!!!

Så hur summerar man 13?... Det är ett tal och det är nog "mitt" tal....

Puss Pappa!!! Tänker på dig extra även idag och önskar att du kunde fått vara med länge till.... Din Tess kan iaf vara stolt i himlen över sina barn och speciellt sitt barnbarn Ginny(Rottrobis Eugenia) idag!!!

För att man skall se människors och även sitt egna rätta jag!

Som många vet misste jag någon som stod mig MYCKET nära, den 7e december 2011... Hela min värld rasade... Men redan förra året i januari började den resan... Med oro, sjukdom, sjukhus etc. etc. De senaste 2 åren så har jag misst 3 väldigt nära familjemedlemmar... personer som stått mig otroligt nära och varit väldigt viktiga i mitt liv! Som kryddan på moset så blev min älskade Tess så gammal att hon till slut "tackade för sig" och en lång epok gick till sitt slut.... Hur orkar man?... Ja.. ibland gör man ju inte det bara....

Jag behöver inte medlidande... det är inte synd om mig alls... däremot så inser jag att ibland händer något som gör att livet förändras och man under en period... eller föralltid, prioriterar annorlunda och ser livet genom andra ögon!

Plötsligt fanns inte tid, energi eller lust att träna hund t.ex... Mina hundar blev ett enormt stöd för mig, genom tårar å skratt har de funnits. Valpköpare har ringt och velat ha valp från oss och jag har tänkt att det orkar jag! Valpkullarna har hållit mig sysselsatt och den kärleken som jag får av mina valpar är enorm... Att höra glädjen i rösten på den valpköpare som man ringt och meddelat:"Nu har du en valp här, h*n är född nu"... gör att tårarna rinner även på mig!

Men så har vi alla dessa personer som faktiskt inte vill eller kan känna empatin över att jag inte orkar göra allt jag gjort förut... Plötsligt är man inte stolt över att ha en Rottrobis hund för jag är inte aktiv.... hmmm.... naturligtvis får man känna som man vill och känslor är ju oftast en affekt, så de kan inte föringas men som sagt... var är möjligheten att sätta sig in i en annan persons liv och kanske åtminstånde förstå att jag inte orkar tillbringa varje onsdags kväll(vilket jag gjort under en lång period) på brukshundklubben? Jag orkar inte åka ut i skogen å spåra... Varje morgon har varit den andra sig olik... kanske är det så jag hanterar min sorg?!

De människor som efter dessa månader finns kvar.... De personer som kan förstå varför... de är i mina ögon riktiga vänner och underbara personer!

Jag ser så enormt fram emot kennellägret som två av våra helt underbara valpköpare har dragit ihop, Maria och Annelie!!! De har fixat och donat och de är helt outstanding!!!

Det finns ingen specifik baktanke med dessa rader, snarare så vill jag tacka alla de vänner och valpköpare som har "förstått" de som har empati nog att inse varför jag varit inaktiv det senaste året... De är många och kan inte alla nämnas vid namn... men återigen TACK!!! Till er som istället inte har kunnat/velat förstå... den dag ni hamnar i samma sorg eller känsla, då kommer kanske era ögon att se "varför"... Jag är förändrad men jag känner också att jag kommer komma tillbaka... antagligen ännu starkare och ännu "helare" än tidigare... Men den känslan som jag känner när någon inte är stolt över sin Rottrobis hund, den kommer aldrig att glömmas!! Och även om ni är få... så gör det otroligt ont att höra att ni önskade bort kennel prefixet, Rottrobis!!! För som alltid inom hunderiet så skvallras och snackas det... jag lyssnar men sen går jag vidare!!

Kram på er alla underbara och extra kram på alla Rottrobis vovvar som förgyller sina ägares liv!
Puss till vi ses!!

... den 7e igen...
Det är 4 månader sedan ditt hjärta slutade slå, 4 månader sedan som jag misste dig min älskade pappa!

Visst, alla säger att tiden läker, än kan jag inte säga att det stämmer, däremot förändrar tiden... Den förändrar så mycket.... Tankar, känslor och livet...

Att jag saknar min pappa kan nog ingen ta misste på, men som jag så fint läste "Ingen kan se på mitt yttre hur jag mår i mitt inre..."

Glad påsk på er alla... håll hårt i de ni älskar för plöstsligt kanske de inte finns att hålla i längre!

Puss å kram till vi ses!

och dess solstrålar trevar sig in i huset, då tänker jag att idag, IDAG, då skall jag å pappa ta en fika på altanen...
Vi skall sitta där och vi ska skratta så där som bara vi kan! Jag skall tänka något och han säger det, han tänker något och jag säger det... vi skrattar igen och han hämtar påtår... Han är brunbränd redan innan solen kommit om våren och han skrattar åt mina bleka ben som gömts under lager av varma kläder under vintern... Det är MIN pappa, min bästa vän och någon som jag vårdat och älskat så djupt i många jobbiga situationer! Någon jag räddat från döden så många gånger... men till slut misslyckades jag med det...

Idag är det 3 månader sedan du dog... den 7e varje månad gör så ont, den påminner mig om allt jag nu inte har! Jag vill vända på det och se på det jag faktiskt har haft, men det är för tidigt än...

Tårarna bara rinner och jag ser den tomma altanen och inser att det blir aldrig som jag önskar, DET gör ont. Jag vet att jag inte är ensam om att missta någon som betyder mer än otroligt mycket, men i just denna känsla så känner jag mig så himla ensam och vilse....

Som regnet faller mot marken,
faller jag handlöst ner...
Som när trädet skadats och mister barken,
känner jag dig aldrig mer...
Du underbara bästa,
som lämnat mig så kall..
Du säger att det är din nästa,
som bära arvet skall...
Men när tomhet och sknad är som störst
Då finns här ingen...
Som kan släcka mina tårars törst!
Hur skall jag uttorkad orka arvet bära,
samt glädjas åt vår tid...
Du finns ju inte hära och smärtan den tar vid!!!

Jag älskar och saknar dig något så enormt lilla pappa... inget i livet är sig likt längre och om jag bara kunde så skulle jag ha räddat dig!!! Det vet du!!!

RIP.
1946-11-05 -- 2011-12-07

FAN!!!!!!!!!!!!!!

På er 1 års dag!!!
Fantastiskt vad tiden går fort... för ett år sedan kom 8 st efterlängtade valpar.
6 grabbar och 2 töser blev det! Älskade Nelly var så duktig och med tanke på att de alla vägde rejält så var hon oerhört tapper damen... en av grabbarna väntade på sig att komma ut i ca 7 timmar efter de andra syskonen och först när han tittat ut så blev hon lugn!!

Tiden går här hemma också och helgen med alla människor på besök är över... Resultaten från utställningen är vi nöjda med även om vi inte hade jätte många hundar med så för de som var med så gick det fin fint! Vår nya lilla stjärna blev ju dessutom BIR valp... JIIIPPPIII... Grattis till er alla som var där och ställda och duktiga arrangörer!

Ahhh ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden, göra saker annorlunda, kanske inte alls eller om och om igen! Det är väl bland det ända som inte går, kanske är det därför det är så frestande att tänka tanken?

Vad hade hänt om jag tagit vänster istället för höger just den dagen? Vad hade hänt om jag valt att göra något på ett helt annat sätt? Hade livet sett annorlunda ut nu i så fall? Eller hade vägen mot ödet ändå varit utstakad?

Nu har jag sovit i mitt lilla valprum i över 8 veckor... det har på något sätt varit som en liten frid för mig. Låst in mig med de 3 små liven och varit ifred från "verkligheten"... kanske drömma om att livet varit bara lite lite annorlunda. Men någon gång måste jag ju vakna, kliva ut och faktiskt inse att verkligheten är det jag lever i! Hur ont den än gör att ta på!

Bosse och jag delar soffa idag och han får funka som fotvärmare!
På lördag levereras valparna och det kommer bli skit tomt... De har en aldelens speciell plats i mitt hjärta dessa tre(vilket iof alla valpar som fötts här har)... Szaga, den vilda, Szune den store och Szol den knubbige haha... goa goa valpisar...

Annars blir det att åka söder över nästa vecka, Belle har börjat löpa och vi åker och dejtar Viggo! Blodprov är bokat till tisdag morgon så kanske blir det direkt nerkörning på tisdag? Skall försöka träffa några valpintressenter då och få en första liten inblick i vilka ni är!

Nu skall vi se om det finns ngn lunch att äta... mat har blivit ett nödvändigt ont och vågen har börjat rulla nedåt och 55.5 kg stannade den på igår... skit för två år sedan gick jag med magen i vädret och vägde närmare 90... tänk så livet förändras... och min kropp med tydligen haha... Skall träna lite sen, lite zumba får bli dagens motion och ett ordentligt gäng situps...

Kramar till vi ses

... som du tog dina första andetag i min hand! Det var då du kom till världen, den sekunden startade vår resa. Våra tokiga upptåg och en fantastisk kärlek och respekt! Du bodde delat hos mig och hos pappa, du var vår prinsessa! Pappa sa alltid att han hade den ända sambon han någonsin kunde önska sig, det var du! Du med din glada svans... KORAD TJH Pinot Noir Aya Toll Aquarelle.... Kallad Tess....

Idag hade du ditt huvud i min hand, din kalla blöta nos mot min tumme, tog ditt sista andetag och vår resa tillsammans tog slut! Du är nu tillsammans med din älskade husse, det är ni två för alltid! Jag lovade alltid att du aldrig skulle behöva lida! Du hade en passion i livet, MAT, när du igår inte åt maten och ännu i morse inte hade rört den, förstod jag... Du ville inte resa dig och från att igår ha skällt ut en förbipasserande hund, till att idag knappt kunna stå på dina bakben, var det tydligaste sättet du kunde visa mig på... Hur ont det än gör så såg jag att ditt liv var slut, dina ögon, bad om att få somna....

Denna smärta finns inte alls att återge i ord, känslan finns inte att beskriva.... När en epok tar slut blir allt så tomt... visst har man minnena kvar, de många minnen som ett liv ger...

Idag har jag och underbaraste Andreas varit och "busat" lite på Birsta, en upplevelse att se herrn i en onepiece... skrattat fikat hos Sara och bara "glömt" för ett tag!

Sen så kommer det över mig... - "Lugn, det känns bättre efter begravningen, det blir som ett avslut".. sas det...
Men så ända in i helvete heller... Det gör ju bara ondare, det är ju bara ännu mer tommare... Det behövs så himla lite för att jag skall falla så totalt! Marken förvinner under mina fötter och ingenstans finns minsta stöd att ta emot sig mot, att hålla sig fast vid, om än bara för en liten stund... Det är bara att falla, djupt och mörkt! Inte alla svordommar på jorden skulle räcka för hur olidligt ont det gör! Visst jag har kännt smärta förr, men det här... det finns INGET att gämföra det med... Ta mina händer, ta mina ben, men ge mig tillbaka min pappa!!!

Fan pappa... Så som jag har älskat dig, oroat mig för dig och hjälpt dig i hela mitt liv... Du sa 6 v innan du dog att -"skit Jenny, förlåt för allt, Jag älskar dig och det vet du... nu skall vi ha 10 - 15 riktigt fina år eller kanske ännu fler"
FAN du ljög, du hade inte 10 - 15 år... du hade 6 veckor... varav du inte ringde mig en ända gång, jag försökte ringa på din 65 års dag, lämnade meddelande på farsdag men du ringde aldrig upp!!! Du gick tillbaka till kvinnan som gjorde dig till den du vart ditt sista år... en skugga av dig själv!

De senaste 10 åren har vi träffats varje dag, du var bäst... du klev in i hallen och ropade "hallå, någon som sätter på kaffe"? Japp fick du alltid till svar... VARJE dag sågs vi... VARFÖR PAPPA, VARFÖR?

Det gör så jävla ont!
Om ni har internet där du är, hoppas du läser och förstår, jag älskar och saknar dig varje dag, timme, minut och sekund... kanske finns det tider då jag verkligen försökt förtränga, jag kanske har skrattat men det urtöntiga uttrycket "Mina ögon kan tindra, min mun kan le, men sorgen i mitt hjärta... den kan ingen se" stämmer så väl...
Jag känner inte ens igen mig själv, kanske är det en del av sorgen eller har allt detta förändrat mig så gravt? Allt i hela livet är upp och ner och jag tror att för första ggn någonsin så vet jag vare sig ut eller in....

Älskade pappa... älskade älskade äskade pappa...

Ahhh... Kan man bara ta en raket och dra iväg?
Kanske lämna alla känslor kvar medans man åker i all hastighet rakt ut... Släpper allt och bara gasar?

Senaste tiden har jag verkligen insett hur liten man är, den fysiska jag är så liten medans känslorna kan styra ett helt universum som jag har inom mig... Sjukt igentligen!

Att fly är väl kanske inte en lösning, landar gör man ju alltid, fhv på fötterna... Annars får man resa sig upp och borsta av sig! Men det är inte alltid så lätt att se bakom nästa hörn när man känner att kröken är sååååå lång!

Spontan är ju mitt andra namn, brukar veta vad jag vill, men idag har jag verkligen ingen aning, alla känslor och tankar snurrar runt så jag helst bara vill lägga mig ner och dra nåt gammalt över mig!
Kanske fullt normalt, men så himla främmande och nytt för mig! Läskigt är det och jag skall göra allt för att hitta tillbaka till mig själv!

Aldrig någonsin har jag vågat släppa alla känslor så här... kanske är det något som hållt mig tillbaka... Rädslan och oron som jag alltid burit inom mig för ex. pappa har ju skapat den jag är, satt spärrar både här och där. Plötsligt blev rädslan sanning och vad händer då med spärrarna? Vad händer med mig? Skit detta är verkligen en berg och dal bana... Aldrig någonsin har jag varit så osäker i hela mitt liv. Vem är jag igentligen? Vad vill jag och är jag på rätt väg?

Alla fina underbara runt omkring mig skiner upp vardagen, vänner som jag aldrig trodde skulle bry sig dyker upp och människor jag aldrig mött bryr sig... helt otroligt egentligen... Men faktiskt också rätt underbart! Om jag bara kan få glömma för en liten liten stund så hjälper det en bit på vägen...

Nej kramar till vi ses från fröken *flumm*

Vet inte vad man skall säga, är så himla glad mitt i all sorg att ha upptäckt vad en begravningsbyrå kan göra för en!
Idag blev jag uppringd av "vår" begravnings entreprenör, han ville bara fråga hur jag mådde! Om jag klarade av att sörja och om de hade uppfyllt mina förväntningar kring begravningen... Med tårar i ögonen nickade jag och fick fram ett JA.... Jag är mer än nöjd. Vilka människor! Vilken medkänsla och otroliga personer som finns!!!

Som uppfödare och aktiv inom hundvärlden så får man se otroligt mycket "baksidor", vad saker kan få folk att göra, avundsjuka, bitterhet och ren o skär jävulskap. Jag har fått känna på en hel del, själv är jag inte perfekt, jag lämnar de som ger mig dålig energi(behöver inte vara fel på dem, kan vara "kombinationen") bakom mig och går vidare...
De som ger mig bra energi håller jag fast hårt vid!!! Som kanske med allt i livet....! Ibland lite för hårt.... men men...

I morgon bär det av neråt i landet med min Andrietta... Lilla Meja skall med o vi skall på "parningsresa"... Vägarna kommer även gå förbi skåne där en ny individ skall hämtas upp och flytta hem till Andrietta, jag kommer ha avelsrätt och vi hoppas att det blir riktigt riktigt bra! Men det är en chansning, en chansning som alltid och ett väldigt oskrivet kort.

Ser fram emot att komma iväg lite, har inte gjort annat de senaste veckorna än att vara hemma. Kanske kan ett avbrott i vardagen vara bra? Hoppas det och ser fram emot att poppa lite musik och galenskaper i bilen m Andrietta...

Kramar till vi ses

Den här bloggen handlar allt mindre om hundar och kenneln...
Senaste månadeN har den kantats av min sorg! Så innerlig och så fruktansvärt djup.

Kanske är detta ett steg i sorge arbetet, att få skriva?
Jag vet inte, men jag har aldrig uppfleft något sånt här tidigare...
Den fruktansvädra smärta som är kvar här? Hur skall jag klara det här?

Kanske önskar jag att ingen läser eller så vill jag att hela världen skall förstå hur det känns i hjärtat, jag vet faktiskt inte....

Pappas begravning gick bra, det var den värsta dagen i mitt liv, ABSOLUT, men jag tror att jag någonstans fönekade att det var han som låg i kistan, att det var min pappa som prästen pratade om... det var bara en mardröm som var tvungen att genomföras.
Det var skönt att få komma hem till valpar och Tjugi, de fanns ju här, nya, outforskade och helt underbara... På nåt sätt kändes kvällen ok. Jag var vaken länge och kanske fanns någon som faktiskt hjälpte mig genom natten, jag vet inte... men det gick!

På nåt sätt har veckan gått, jag har skrattat och mått ok. Visst har jag gråtit, tittat ut på altanen och tänkt på pappa där han alltid slog sig ner i solstolen om sommaren, han satt med sin kaffe kopp, alltid brudbränd och full i fräknar. Vältränad och glad.... Han sa alltid att, Jenny, det du gör, det lyckas du med.... du är bäst... bara för att du är just du! Min äslakde pappa, ingen kan eller kommer kunna få mig att känna så som pappa fick... Han var min vän, han var mina barns morfar och en så otroligt underbar, skör, människa! Att en person inte är perfekt är just vad som gör den perfekt, det är ju de där sakerna som är annorlunda som gör dem speciella....

Det finns mycket rnt om kring som skulle kunna tala för att hade sista året i hans liv varit annorlunda, så hade han fortfarande levt... är det kanske sorg och bitterheten över den som talar? Eller är det verkligen så att han sagt förtvinade pga en annan människa?... Vad ställer dett mig nu? Skall jag känna hat? ilska , vrede, avsky? Mår jag bättre av det? Får jag pappa tilbaka? Jag vet inte....

Idag är det iaf en vecka sedan begravningen och det är den tyngsta kvällen av dem alla så här långt! Jag kan inte få känslan att släppa, hur gärna jag än vill.... Han är ju inte här! Han finns ju inte att svara i telefonen, han kommer ju inte på fika och han är inte här för att prata när jag vill det... MIN ÄLSKADE PAPPA!!!

Jag vet att jag inte är ensam om att missta någon man älskar, men jag är ensam om att missta just min pappa och eftersom jag är jag är ju det de ända känslorna som jag kan känna... medlidande och kanske större förståelse för andra i sorg kommer säkert på köpet, men det hjälper ändå inte mig i min dag, i min situation och min sorg... FAN rent ut sagt!

Jag söker efter varje litet halmstrå för att må bättre... minsta lilla som gör att jag kan le och glömma, om inte bara för stunden... men är det rätt? Är det så man måste gå vidare? Finna ett sätt att kunna le ett tag, om än det kanske inte är det bästa? Jag vet inte... vet inte hur jag skall gå vidare... men hoppas att jag kommer klara det....

Men hur går man vidare utan sin bäste vän, sin pappa, sin förebild, sin oro och en så stor del av ens liv som bara slitits bort och lämnat ett enormt hålrum? Är verkligen alla sätt tillåtna? Jag vill hoppas att det är så, för det känns just nu som om det inte finns något som kan vara fel att göra för att få må lite bra, kanske glömma ett tag och få andas mellan tårarna...

Ledsen för att denna blogg just nu är en blogg i sorg... trots att här ligger 3 underbara valpar som jag vet att det finns ägare som läääängtar efter... de vårdas ömt ska ni veta och de kommer alltid ha ett speciellt rum i mitt hjärta precis som de andra...

Massa kramar på er till vi ses... var rädda om de era... livet kan vara för kort! Så passa på att lev, precis som ni tycker att ni skall leva, strunta i hur andra lever och vilka val de gör, för i det stora hela så är inte det det som gör att ni mår bra.

Jo visst gör den det... Valparna fyller 3 veckor idag, de är riktigt vackra alla tre och håller på och busar med varandra för fullt i valplådan... Jag sover fortfarande inne hos dem och vaknar till av att någon liten voffar till på sitt syskon. Tjugi blir dragen i öronen och läpparna, men hon bara låter det bero! Underbara älsklingen min!

Dagen har flytit på i sitt lugna gemak, en huvudvärk som heter duga har hägrat och jag antar att det är den värsta anspänningen inför begravningen som håller på att släppa.... Men det där med ett slutligt adjö... NEJ... detta kommer ta tid!

Snart börjar mina studier igen, jag kommer plugga en extra kurs i grafik vilket kommer bli kanon kul. Iof så är det mer att jag får min kunskap på papper men men... det är alltid kul att kunna beta av lite roliga kurser och iaf kanske kunna lära sig någon liten detalj :)

Jag har varit jätte dålig på att fota... eller ja, jag har fotat men jag har varit dålig på att uppdatera och lägga upp bilderna! De flesta vet att jag är bättre på att uppdatera på FB, man glömmer så lätt bort att kanske inte alla kommer in och kan se på bilderna!

Kenneln flyter på... livet går vidare och kanske kommer morgondagen med något roligt, jag tycker det är så mycket sorg runt omkring, sett att flera misst nära på FB, människor såväl som hundar.... hua... det är rätt orättvist, fast som prästen sa, det ända vi vet i livet, det är att vi en dag skall dö... Lagom possitiv idag känner jag!

Nej nu skall jag se på min favvo "The mentalist"... U Go Jane.....

kramar på er alla tills vi ses!

Idag har jag gjort det... Jag har begravt min pappa... Min underbara, älskade lite små knäppa, pappa...
Jag har fruktat den här dagen något så hemskt i flera veckor, ända sedan datumet var bestämt har jag haft en klump i magen för varje minut, timme och dag som gått och gjort att denna dag stått ännu närmare!
Visst en begravning är ett sista adjö, ett avslut... Men om man inte vill ta adjö, inte vill ha ett avslut då? Det finns inget som man kan göra, dagen var tvungen att komma och den kom...

Att han begravdes den 13de var ingen slump. Både jag och min bror är födda just datumet 13, hans svärson, min man Henrik, är även han född den 13de och hans älskade barnbarn Theodor är född på självaste 13dags afton. Pappa sa alltid att 13, det är något speciellt, det är något magiskt och vackert.... Självklart var det då han skulle få ha sin begravning. Att det var en fredag och skulle kunna ses som en "oturens dag" det var ju ok tycker jag... för om inte det är otur att begrava sin pappa alldelens för tidigt så finns det nog ingenting som kan räknas som otur!!!!

I kyrkan spelades "Tears in Heaven" av Eric Clapton, aldrig någonsin har den låten varit så lång... hua... Sen var det psalmer och lite tal om pappa av världens underbaraste präst, Anders. Efter detta spelades låten med stort L... "Just idag är jag stark" av Kenta Gustafsson... Dom kallar oss mods, eller ännu mer förknippad med Hammarby, BAJEN! Vilket var det ända laget för pappa!!!! Det var många tårar, men det var också vackert och när de spelade Kenta så log jag faktiskt... det var ju pappa... Prästen tittade rakt på mig när jag satt där tårögd med ett leende på läpparna, då log han tillbaka och la huvudet på sned...

Sen träffades vi alla, åt surdegslimpa med smör och ost, enkelt skulle det vara, så var pappa... Kaffe, kakor och saft fanns ju också men viktigast av allt, vi som var där mindes alla pappa med en enorm kärlek och denna dag är inte bara en sorglig dag till ända utan även en dag som jag kommer minnas med värme i mitt hjärta, då vi firade pappas liv precis som han var!!!

Nu har de fest i himlen och inte alls omöjligt att självaste Kenta är med, de var ju ändå bekanta en gång i tiden...
Så vad skall jag säga? -"Heja Bajen"?... självklart. Men kanske ännu mer att nu tar nästa steg vid, sorgen är långt ifrån över, bitterheten och ilskan finns här.... det kommer den göra länge. För, för mig, fanns det bara en pappa och oavsett vem han var och vad han var så var han den underbaraste och finaste pappa jag någonsin kunnat tänka mig... Alkoholist, ja visst, men vem är jag att döma och utan denna del av pappa så hade jag ju inte varit jag....

Kramar till vi ses

Jag vet att ett år har 12 månader... 365 dagar och en himmelsk massa timmar.
Men när man sitter så här och skall korta ner allt i en text, då minns man bara den sista tiden, så är det iaf för mig just nu. Jag minns denna oändliga förlust av min pappa, som om att den skulle reprecentera hela 2011, vilket är HELT fel!

2011 har också varit ett mycket bra år på många sett!
3 st kullar har sett sitt ljus på kenneln, 13 valpar har levererats till sina nya hem, där de är älskade och väl omhändertagna! De förgyller sina ägares vardag med så väl lycka som det slit som kommer med en valp!

Kenneln har fått sina första två Utställnings Champions, SeUch...
Sambo och Python! Vilka killar! Den första godkände Rottrobisen i högre klass spår, Sambo! Samt flertalet SeVch, samt LP1 har kommit till under året. Många är även de som påbörjat sina utbildningar till tjänstehund för HV, vilket vi kommer få se resultaten av fhv under 2012!

Många riktigt bra utställnings resultat bla av R. Genetiqua som blivit BIM redan som junior vid skk uts. Vi har Python som kammat hem BIS1 och vi har vår allas Sambo som kammat hem flertalet BIR och även BIS placering!

Jag har så enormt mycket att tacka mina älskade valpköpare för, de tränar, tävlar och ligger i med sina hundar. Men framför allt, de älskar dem och är alla berädda på att rida ut den storm som det är att ha hund, på både gott och ont! Någon får kanske byta hem, men detta behöver inte vara till ondo! Vi kan titta på Sambo igen, en solskenshistoria enligt mig... Under sommaren gick han från en bruten appell till GK högre klass spår, ett SeVch och ett SeUch. Detta för att han fick komma till ett nytt hem. Likaså har vi Ginny, R. Eugenia som i år kan titulera sig LP1 KORAD SeVch i sitt nya hem, hon var inte tävlad en ända ggn innan hon hamnade i sitt nya hem under 2010... Ibland handlar det om att släppa taget och våga placera om sin hund, för ibland är kärlek att låta någon gå och "ge" till någon annan att förvalta!

G- & O- kullen har blivit röntgade, detta med otroligt bra resultat! 9 st rottrobisar på rad som alla är fria! De har även gjort sina MH'n(sånär på någon) där ingen brutit eller liknande.

Så kanske kan jag ändå summera 2011 som ett helt ok år... fast det slutade i personlig tragedi, som kommer ta LÅÅÅÅNG tid att kunna acceptera, jag har ju även fått veta vilka enormt underbara vänner jag har och faktiskt finns där även i svåra tiden, om så bara att de sänder en tanke! Detta värmer och någon gång kanske jag kommer kunna se att "inget ont, som inte har något gott med sig"...

Nej nu skall jag ta och ägna mig åt mina 3 vise valpar i boxen... de mår underbart och mamma Tjugi är precis som alltid en helt underbar mamma!!!

Kramar till vi ses!