I väntans tider!
Går runt här hemma och servar två dräktiga tikar, nojjar och våndas precis som jag gör varje gång en kull valpar är på väg! Hur kommer det gå, blir det kejsarsnitt eller får hon en lätt förlossning... Kommer de tidigt, sent, före, efter beräknat? Har jag verkligen förberett allt? Handdukar, sax etc etc....
Boxarna är iaf klara och båda tikarna frodas! Tiny kinkar lite med maten men å andra sidan är det bara en vecka kvar så det börjar bli lite tid för sådant!
Detta är ändå min 15 och 16 kull... Det borde ju sitta i ryggraden ;-)... Vilket det även gör!
Nu ska jag och Lyra ligga å gäss i solen ett tag!
Kramar till vi ses :-)
Hemsidan är uppdaterad
Har väntat ett tag med att gå ut med exakt vilka planer vi haft inför sommaren 2013... Som ni nu kanske sett så är det stora planer! TVÅ kullar. Det är två kullar där samtliga föräldradjur är HD/A AD/UA och ÖGA/UA. alla med en otroligt bra och trygg social säkerhet och otroligt bra mentalitet.
Följ med i sommar... nu kommer det rulla på :)
Kram på er till vi ses
Följ med i sommar... nu kommer det rulla på :)
Kram på er till vi ses
En gammal trasig byrå...
Det är så jag känner mig... Mitt ena ben är borta, jag står lutad mot väggen för att över huvud taget kunna stå upprätt...
Översta byrålådan går att öppna. Dina pipor ligger där, bara för att påminna mig om doften utav dig! Din klocka har slutat ticka, men den ligger där ändå... Bara för att påminna mig om tiden, tiden då du fanns.
Mitten lådan är full av bilder, bilder av dig... Ditt telefonkort ligger där, det gör att jag fortfarande kan ringa till dig, men bara för att få höra din röst på telefonsvararen, telefonsvararen som nu är fylld med meddelanden, meddelanden från mig där jag ber dig, ber dig om en sista kram.... och meddelanden då jag berättar hur mycket jag älskar dig!
Den nedersta lådan går inte att öppna, den är så fylld att den tynger hela mig... Den är fylld med sorg... rädsla och ilska över att veta att du inte finns med mig längre...rädslan över att aldrig mer kunna lagas så att jag slipper stå lutad mot en vägg...
Byrån är randig av alla tårar som trängt in i trät...
Jag vet att du är här kring mig, men vad hjälper det när jag är så trasig? När det hela tiden känns som jag håller på att trilla omkull?
R.I.P min älskade älskade pappa som idag för ett år sedan slöt sina ögon, plötsligt, utan förberedelse och för alltid. Den 7e December kommer alltid för mig att göra ont. Den kommer påminna mig om då jag vaknade... såg på Henrik som satt på sängkanten och innan han sa något så frågade jag... "Är pappa död"? Han behövde aldrig svara! Tårarna talade sitt egna språk!
Översta byrålådan går att öppna. Dina pipor ligger där, bara för att påminna mig om doften utav dig! Din klocka har slutat ticka, men den ligger där ändå... Bara för att påminna mig om tiden, tiden då du fanns.
Mitten lådan är full av bilder, bilder av dig... Ditt telefonkort ligger där, det gör att jag fortfarande kan ringa till dig, men bara för att få höra din röst på telefonsvararen, telefonsvararen som nu är fylld med meddelanden, meddelanden från mig där jag ber dig, ber dig om en sista kram.... och meddelanden då jag berättar hur mycket jag älskar dig!
Den nedersta lådan går inte att öppna, den är så fylld att den tynger hela mig... Den är fylld med sorg... rädsla och ilska över att veta att du inte finns med mig längre...rädslan över att aldrig mer kunna lagas så att jag slipper stå lutad mot en vägg...
Byrån är randig av alla tårar som trängt in i trät...
Jag vet att du är här kring mig, men vad hjälper det när jag är så trasig? När det hela tiden känns som jag håller på att trilla omkull?
R.I.P min älskade älskade pappa som idag för ett år sedan slöt sina ögon, plötsligt, utan förberedelse och för alltid. Den 7e December kommer alltid för mig att göra ont. Den kommer påminna mig om då jag vaknade... såg på Henrik som satt på sängkanten och innan han sa något så frågade jag... "Är pappa död"? Han behövde aldrig svara! Tårarna talade sitt egna språk!
Tips...
Japp... nu måste jag ha tips på bra träningshandskar...
Vet inte om jag kanske skall önska mig det av tomten i år. Eller om jag kan vänta så lång tid ;)
Djuren mår gott... Bosse har borrat ner sig i fotänden medans jag försöker plugga, han ligger där och tynger ner sängen liksom. Jag har ju hittat den mest ergonomiska ställningen av de alla! lapptoppen i knät och armarna så raka som möjligt! Bullar man dessutom upp med massa kuddar så blir det ju dessutom riktigt mysigt ;)
Tjugi sover som en stock i den just nu, ända, biabädden... vi inväntar nytt "fodral" då det andra spruckit. Kan bero på att Bosse väger bly och har rätt knotiga armbågar. Men står det att det skall hålla för stora hundar så ska de ;)
Nej nu återgår vi till utveckling av IT systemets gråa vardag och ser till att plugga in lite poäng!
Kramar till vi ses
4e december och snö!
Nu vräker snön fullkomligt ner ute... det är så himla vackert och äntligen är det lite ljusare!
Snön gnistrar mot gatubelysningen och det känns rätt skönt att äntligen kunna se sin hand framför sig ute om kvällen igen och slippa vara rädd för mörkret :)... Jo jag är mörkrädd hihi.... VÄLDIGT!
Snön gnistrar mot gatubelysningen och det känns rätt skönt att äntligen kunna se sin hand framför sig ute om kvällen igen och slippa vara rädd för mörkret :)... Jo jag är mörkrädd hihi.... VÄLDIGT!
Just nu längtar jag bara tills det nya året komma skall, julen är över, barnen är nöjda och ett nytt härligt år börjar!
För vad kan gå fel under 2013? Ingenting känns det som... 13 för hela slanten och jag hoppas och tror att det nya året kommer bjuda på lite lycka!
För vad kan gå fel under 2013? Ingenting känns det som... 13 för hela slanten och jag hoppas och tror att det nya året kommer bjuda på lite lycka!
På fredag är en riktigt tung dag... det är 1 år sedan pappa dog och ett helt år av dagar har paserat då älskade pappa inte finns här.... Tungt? Japp.... men men
Läkaren på vårdcentralen sa ju 3 månader innan han dog att han var fullt frisk och hade kanon värden! Samma läkare som också feldiagnosticerat min fot för en stressfraktur(som var rosfeber) samt även nu tydligen skrivit i min journal att knölen på axeln tillhör min kropps vanliga utseende... gaaaa känns bra det här! Efter en liten förkylning så har träning legat på hyllan... min "plankan" maraton är avslutad pga rekomendation av sjukgymnast... så jag måste hitta något nytt sätt att enkelt stärka bålen och ryggen... tips? någon?
Jaja... Tyvärr gick ju Lyra tom, men vi kommer att få äran att leasa in henne under nästa löp i vår och då hoppas vi innerligt på små valpar till nästa sommar! Tror detta är en tik som kommer kunna tillföra oss väldigt bra valpar.
Hoppas alla har det gott ute i stugorna och nu lovar jag att försöka blogga lite mer frekvent! Jag pluggar just nu så datorn är i knät ständigt ;)... Vilket fhv gör att bloggen kommer kunna bli mer ihågkommen!
Pussar på er i snöyran!
"Den inbillne sjuke"
Orden lixom ekar i huvudet, jag reagerade faktiskt inte först utan skrattade bort det en aning... Men nu. Två veckor efter så ekar orden och jag kan inte riktigt släppa det.
Den 7e december förra året miste jag som säkert många av de som läser min blogg vet, min älskade pappa. Jag pluggade men kände någon månad in på 2012 att sorgen var så stor att jag inte kunde koncentrera mig på skolarbetet så jag gick till VC som sjukskrev mig en månad... Vilket jag inte kan se något konstigt alls i!
Efter en månad som sjukskriven började jag mina studier igen, pluggade på och tja det funkade.
Jag märke rätt snabbt att träning gjorde min sorg enklare, jag gick långa långa promenader, styrketränade, tappade en hel del i vikt och endorfinerna från träningen gjorde vardagen enklare och likaså studierna och det arbete jag även har.
Jag märke rätt snabbt att träning gjorde min sorg enklare, jag gick långa långa promenader, styrketränade, tappade en hel del i vikt och endorfinerna från träningen gjorde vardagen enklare och likaså studierna och det arbete jag även har.
I Maj började jag få lite problem med ena foten, jag hade en hård knöl ungefär som en ärta på min högra fot, men struntade ärligt talat i det, jag fortsatte att promenera och köpte mig ett par riktigt bra sulor(direkt anpassade till mina fötter) samt ett par nya skor. Jag sprang även en hel del för att vara riktigt ärlig!
Knölen syns lite lätt...
I slutet av juli hände något med foten, det gjorde så förbaskat ont, ringde till VC och de kollade lite på foten, en inflammation i en sena blev uttalandet... ok... detta var på fredagen, på måndagen var foten rejält svullen och jag ringde åter VC för att de skulle ta sig en titt!
En stressfraktur blev utlåtandet och poff in på röntgen... Där man inte kunde se någonting. Nej men det var tydligen inget konstigt utan det brukade inte synas förrens efter några veckor... Oki tänkte jag och haltade hem med två kryckor....
Två dagar senare med en feber på 39.3 var det nästan så jag skrek bara jag rörde mig... Eftersom VC inte var öppet så ringde jag 1177 som bad mig åka in direkt till jourläkare... sagt och gjort... Foten var KNALLRÖD och stor...
Tack och lov så försvann smärtan i foten, tyvärr har febern fortfarande inte, nästan 4 månader senare inte riktigt försvunnit. Pendlar mellan 37.5 - 38.8. Alla olika typer av prover(säger de) har tagits och jag är fullt frisk. Inget tyder på infektion(jo vissa prover visar på ngt hög sänka men det är visst normalt) och olika typer av röntgen har gjorts och jag fick höra att jag hade lite mkt bukfett för att man skulle kunna tyda körtlarna i magen ordentligt! Vilket efter visst ifrågasättande visade vara sig precis tvärtom... Lite för LITE bukfett gjorde det svårt att se...
Nåväl leva med feber ett tag orkar man ju. Men så fick jag plötsligt ont i axeln, visst hade jag sett att det var en knöl där ett tag, men den gjorde inte ont så inget att oroa sig för. Efter ett litet ryck av en hund i kopplet så fick jag plötsligt ont...
Tillbaka till VC och träffade en läkare som direkt sa att det troligt rörde sig om en kalkaxel... aha... in på röntgen igen. Som visade på - INGENTING...
Stenhård, precis som nyckelbenet... Men nop.. ingenting är fel!!!
Jag får typ ondare och ondare och det som skrivs ut är smärtstillande... sömntabletter och en rekommendation att vända mig till sjukgymnast. Samt orden -OM INGET HITTAS SÅ KALLAR VI DIG... DEN INBILLADE SJUKE....
Jag får typ ondare och ondare och det som skrivs ut är smärtstillande... sömntabletter och en rekommendation att vända mig till sjukgymnast. Samt orden -OM INGET HITTAS SÅ KALLAR VI DIG... DEN INBILLADE SJUKE....
Nu går jag på tryckvågsbehandling en ggn i veckan utan att sjukgymnasten nog eg. kan säga vad som är fel(inget illa menat mot denna)... dvs så hamnar jag nu i facket "inbillnings sjuke" eller vad? frtf feber och svinont i axeln... men döm om min förvåning, "ärtan" på foten som var en bit av benet i foten, den är HELT borta... Vips bara så där.... Har jag kanske flyttat på den? Fast även förstorat den några ggn?
Nej nu när min sjukskrivning går ut efter nästan 4 månader så kommer jag köra igång med studierna igen, längtar och hoppas kunna sluta inbilla mig såväl rosfeber, vanlig feber, värk i axeln etc!!!
Låter jag hoppfull? Efter 4 månader mer eller mindre konstant i horisontalläge så känns det rätt skit och kanske orkar man inte hålla det där skämtsamma glada fejset så länge till...
Nej hörrni, förlåt mitt klagande men det känns lixom inte direkt roligt, borde ha avslutat mina studier nu i vår, men men det känns rätt omöjligt.... Provat på en tentamen i programmering för mobil app med nästan 39.0 i temp? Det är det jag lär stå inför...Med hundarna är väl allt som det är, väntar i förhoppning på Ultraljud till nästa onsdag på Lyra! Vill mer än gärna att det skall ha tagit sig nu när jag bestämde mig för att ta denna kull som jag tror mycket på!!!
Kramar på er alla till vi ses!
Lite nya planer,
Tänkte uppdatera bloggen lite snabbt då jag inte hunnit uppdatera hemsidan ännu!
Det är nämnligen så att vi har fått lite ändrade planer inför framtida planerade valpar(uppdatering mer exakt kommer)!
Vi har fått förfrågan att ha en kull valpar, leasa in en tik och använda en redan tilltänkt hane! Båda dessa individer är enligt oss väldigt bra representanter för rasen och därför tackade vi klart ja till denna hedersfulla förfrågan!
Både hane och tik är HD/A AD/UA ÖGA/UA och innehar titeln Korad! Båda kommer ur ledstarka kullar med god mentalitet!
Parning har genomförts och vi hoppas på valpar i början på 2013! Mer direkt info kommer efter ultraljud och bekräftelse kring ifall tiken är dräktig!
Vi hoppas på valpar med mycket god mentalitet som lämpar sig för dig som vill vara aktiv med din hund, en god exteriör och hälsa!
Är du en aktiv person som letar efter en rottweilervalp med det lilla extra och vill vara med från början, hör av er så berättar vi mer om vad vi hoppas kunna erbjuda för typ av Valp, vilka krav vi har på dig som valpköpare Och vad du kan förvänta dig av oss som uppfödare!
Känns detta intressant och letar ni efter en valp som ni kan vara aktiv med?
Hör av er så berättar vi mer!
Vänligen Jenny och Henrik
Älskade liten....
Jag hör en tyst ballad... musik som jag så väl känner igen.
Jag blir ledsen men sammtidigt varm och öppnar in till Theodors rum, varifrån musiken kommer...
Han har själv stängt av filmen, satt på "morfars" stereo och åter en kväll somnar han till morfars favorit cd...
Jag hör hur han andas och jag riktigt vet hur mycket han sörjer! Kanske är jag för upptagen i min egen sorg för att verkligen förstå att han misst en person som ALLTID stått honom nära? En person dit han alltid hade varit välkommen, den personen han så länge trodde var påskharen och som alltid kom in genom dörren, ropade "Hallllåååå" och sedan en snabb fråga... "Var är min prins"... Älskade lilla Theodor, jag vet att du sörjer, jag vet att du många gånger somnar med tårar i ögonen och jag vet hur mycket du saknar din morfar, det gör jag med... INGET är sig likt utan honom!!! INGET kommer någonsin bli det och att tiden läker alla sår är inget jag någonsin kommer tro på igen... Jag väntar fortfarande på att du ska komma in i min hall och och jag ska känna pipdoften... Jag saknar allt med dig pappa, det är vi många som göra....
Jag blir ledsen men sammtidigt varm och öppnar in till Theodors rum, varifrån musiken kommer...
Han har själv stängt av filmen, satt på "morfars" stereo och åter en kväll somnar han till morfars favorit cd...
Jag hör hur han andas och jag riktigt vet hur mycket han sörjer! Kanske är jag för upptagen i min egen sorg för att verkligen förstå att han misst en person som ALLTID stått honom nära? En person dit han alltid hade varit välkommen, den personen han så länge trodde var påskharen och som alltid kom in genom dörren, ropade "Hallllåååå" och sedan en snabb fråga... "Var är min prins"... Älskade lilla Theodor, jag vet att du sörjer, jag vet att du många gånger somnar med tårar i ögonen och jag vet hur mycket du saknar din morfar, det gör jag med... INGET är sig likt utan honom!!! INGET kommer någonsin bli det och att tiden läker alla sår är inget jag någonsin kommer tro på igen... Jag väntar fortfarande på att du ska komma in i min hall och och jag ska känna pipdoften... Jag saknar allt med dig pappa, det är vi många som göra....
Hoppas ni har internet i himlen för jag tror att jag bloggar mer om dig och min sorg och saknad efter dig än vad jag bloggar om hundarna... Fast jag vet att du visste - att jag älskade och älskar dig och att Theodor älskar dig ända in i själen!!!
Jag har en vän...
Nej jag har otroligt många... är nog en sån där person som kan skratta mig lycklig över att ha så otroligt många fina människor i min närhet... *skryter*...
Nu har jag varit rätt sjuk och sängliggande med såväl rosfeber som stressfraktur i foten... trots att rosfebern är "borta" så är inte febern det, vilket är lite oroväckande och ytterligare litervis(känns det som) blod ska tappas mig antar jag... men men...
Mitt i allt så är kennel läger inplanerat vilket jag längtat efter och sett fram emot! Tyvärr kommer min hälsa att sätta vissa gränser för min närvaro.... Ikväll skulle jag ha fixat middag men febern sätter stopp... vem kommer då till min undsättning? Jo en person som betyder så otroligt mycket för mig, oss, ja hela vår familj, Vickan... Vet inte hur jag kan åtgärda allt du gör för mig och oss? ALLA som känner mig vet vad Vickan betyder för mig!!! Hoppas även att DU, älskade Viktoria förstår det!!!
Igår kom även en annan helt underbar människa till min undsättning, hämtade en vild liten Thyra och var barnvakt medans jag låg och Henrik jobbade... Tack Andrietta!!! Du är underbar...
Vad vore livet utan sådanna här vänner?
Återigen har ni två "räddat" mig under de senaste två veckorna... Så glad att ni finns i mitt liv... och ja... kanske är det febern men är faktiskt rörd till tårar!!! En dag kommer då jag kan åtgärda er och då finns jag för er till 200%!!!!
Kramar till vi ses och.... ta hand om er hälsa där ute... den är underskattad när man är frisk och väldigt saknad när man är dålig!!!
natten mot den 10de augusti
Så lite försenad uppdatering och ett inlägg i bloggen efter LÅÅÅÅÅÅÅÅNG tid....
Nu har Rottrobis Y-kull kommit till världen och jag kan konstatera att jag äntligen samlat ihop en "normal" stor rottweilerrkull under 2012... dvs 9 valpar totalt på 3 kullar hihi...
Skillnaden är kanske med denna kull att alla valpar som bodde i magen överlevde förlossning... även fast den blev lite traumatisk även denna gång.
Då man på ultraljudet ändast såg två valpar i magen så hyste jag lite oro att de skulle kunna vara två ENORMA valpar och därmed otroligt svåra att förlösa för Nelly. Därför bestämde jag mig för att röntga Nelly... kanske ett planerat kejsarsnitt skulle kunna gå att fixa? Jo då... Inga problem Nelly röntgades och jag kunde se 4 valpar där inne, däremot är jag ju inte veterinär så storlek etc fick veterinären yttra sig om.... Tyvärr hade hon en akut operation så jag fick gå hem och ist bli uppringd av henne senare...
När veterinären ringde berättade hon att valparna inte såg speciellt stora ut, hon kunde dessutom garantera 5 st valpar minst... fler ville hon inte uttala sig om med tanke på att de kunde gömma sig... Jaha ja... kom inte fem st ut så skulle jag mao åka in....
Nelly har ätit och varit nöjd som vanligt, den 8de på kvällen tycker jag mig kunna se att hon har lite öppningsvärkar och eftersom jag själv har legat sjuk så hoppades jag på att det skulle dröja lite innan hon skulle föda.
På morgonen den 9de var jag tvungen att åka in till sjh för att undersökas... Jag fick direkt tag på två vänner som kom och passade Nelly som klart hade värkar vid det här laget. Det var inte alls kul att lämna lill gumman och själv läggas in. Att ha så underbara vänner som släpper allt för att komma och eventuellt förlösa min hund, det är en vinst och en sån underbar känsla... så när tid finns blir det vi tre på en brakmiddag ute som tack!!!!
Iaf så skrivs jag ut kring 17 med orden att jag måste vara stilla och minsta feber åka in akut igen :)... jaja sa jag, nu skall jag hem och förlösa valpar!!!!
Väl hemma kunde jag sova några timmar innan förlossningen drog igång på allvar! Kl 01.08 föds första valpen... En kille som hade en vikt på 647 gram... Att han lyckades komma ut är för mig ett under!!! Men men... ut kom han och stark var han! Nu var det ju fyra till där inne som skulle ut!
Nelly krystade och krystade... länge länge... inget hände... efter ca 30 min konstant krystande så var jag tvungen att känna om det satt någon valp där... jo då! två bakben låg i kanalen. Tänkte att jag drar lite lätt vid nästa krystvärk... men han satt FAST... i ca 1 h försökte vi hjälpa henne men det gick inte, lille man där inne satt på samma ställe och blev dessutom förbannad och drog tillbaka benen när man tog i dem(jag trodde jag inbillade mig då det inte fanns någon hinnsäck kvar och han omöjligt kunde vara vid liv).
Vi tog beslutet att åka in direkt till djurkliniken i Sundsvall som nu mera har dygnet runt jour! Allt gick fort och veterinären gjorde som jag, kände och provade en gång för att se om hon kunde få loss honom... men NEJ han satt fast! Snabt iväg på min beställning och kejsarsnitt blev ett faktum.
Nervös väntan med lilla (stora) Yakari innanför tröjan i väntrummet, oro och noja men ändå lugn då veterinären faktiskt gjorde som jag bad och tog ett snabt beslut om kejsarsnitt och jag upplyste om att vi redan röntgat och minst 4a till skulle det finnas där inne...
Ut kommer de med tre STORA valpar.... jag tänkte att den som suttit fast nog tyvärr avlidit... men NOP... han levde i aldra högsta grad och vägde strax över 650 gram. två töser var där också, en på 550 och en på 640 gram... Den femte valpen sökte veterinären länge och väl och kontaterade till slut att den på en vecka gått upp i rök(eller så var det så att jag som inte är veterinär hade räknat bättre)! Fyra valpar fanns i Nelly och ALLA fyra överlevde och var ENORMA!!!!!! Känns som den röntgen kostnaden hade jag kunnat använt till nåt bättre men men....
Det lustiga är att just Djurkliniken som nu förlöste Nelly och hade helt underbar personal mitt i natten är den klinik jag bojkottat under så många år för att såväl rekomendera och själv vända mig till en annan, den som nu hade konstaterat minst 5 icke stora valpar.... ja ... vad säga... TACK underbara Sundsvalls Djurklinik för att ni tog mig och min kunskap på allvar och gjorde ett snabt ingrepp(de två tidigare kejsarsnitten jag varit med om i mitt 10 åriga kennel "liv" har jag fått vänta i timmar innan de väl gjort ingreppet och flera valpar har därför strukit med)....
Nu har vi iaf en Yoga, Yllen, Yakari och Yakuza...
Yoga: "att förena, föra samman"... en underbar träning och meditations form.
Yllen: Nelly som är döpt efter min underbara farmor bildar namnet Yllen baklänges
Yllen: Nelly som är döpt efter min underbara farmor bildar namnet Yllen baklänges
Yakari: är den lilla tecknade indian pojken som kan tala med djuren och blir deras räddare.
Yakuza: den japanska maffian, frukad av många(asg men den stora hanen är mkt bestämd)
Tack i miljoner till underbara vänner som ställer upp, till min egen "kicka" som spenderat många nätter i min valpbox men även nu två nätter som slutat i kejsarsnitt! Ärtan som släppte allt och kom.... skit vad ni betyder mycket för mig!
Nelly fick omdömmet en MYCKET bra avelsreprecentant mentalt för rasen... trots att en valp satt fast i förlossningskanalen så fann hon sig i alla nya människor som såväl grävde henne där bak som stack henne med kanyler och allt vad det heter...
Stolt trött uppfödare här.... kramar till vi ses
snyft... tysthet behöver inte altid betyda att allt är bra...
Ibland bara rasar allt.
Hela det enorma luftslott av glädje som man byggt upp, det faller, handlöst ner som av en explosion som plötsligt gått av… det kanske inte ens var meningen att den skulle smälla, men det finns en mening med att den smäller… någon trycker på knappen och vips så är det borta… lika bra kanske… Lika bra att vakna upp och börja känna igen? Det är väl som de säger, de som vågar känna, är de som är starka… vi andra är ju allt annat än det… jag vågar inte! Jag vill INTE… jag vill inte förstå och acceptera… jag vill fly… rymma och aldrig mer se mig om. Blunda för sanningen och absolut göra allt i min värld för att den skall komma ikapp mig!
Att lida av svår sorg är det hemskaste som hänt mig, all den saknad och alla de känslor som inte kommer ut, de liksom sitter fast. De sitter med stålråd kring mitt hjärta och vägra att släppa taget! Ibland kan något så blace som att mjölken är slut... riva allt...
Tiden läker alla sår, men är det verkligen så? Det här såret kommer att bli ett ärr… en enorm fantom smärta som ingen kommer kunna rå på. Jag vill inte känna, jag vill inte vara, jag vill bara inte…. Finns det någon genväg, någon enkel utväg?
Usch det gör ont… och det behövs så lite för att jag skall falla!!! Så himla lite….
Jag älskar dig pappa och om jag kunde få en sista kram, en sista fika och en sista närhet… då hade jag gjort vad som helst för att få det! Men nu är du askan som är nergrävd under en gravsten… och vi kommer aldrig mer att ses, mer än i mina drömmar.
Du hade varit den ända som skulle kunnat få mig på fötter nu... men det är ju inte så konstigt, du är ju orsaken till att jag ligger...
Det skall vara 13!!!
Tur/otur... ja vem 17 vet... men i mitt liv är 13 etsat ordentligt!
Jag är född den 13de... Min bror och make likaså!
Min käre son är född på trettondagsafton och min första kull, Rottrobis T-kull, föddes den 13de...
Pappa sa alltid att 13, det är något speciellt... Därför var det självklart att han skulle få "sin" begravning just den 13de! Hans och vår älskade hund, Tess, dog nästan 13 år gammal just den 13de....
Fredagen den 13de för exakt en månad sedan lyckades sonen göra illa handen(MYCKET illa) och om en månad, den 13e juni kommer pappa att gravsättas!!!
Idag är det den 13de... Rottrobis kan IDAG stolt presentera två st hundar som klarat TJH cert!!!
SeVCH KORAD LP1 TJH Rottrobis Eugenia och SeVCH SeUCH TJH Rottrobis D'rez Q med sina otroliga förare, Viktoria Norman och Anneli Persson som båda tagit dessa hundar i vuxen ålder, helt omeriterade! Detta för ändast 1 resp. 2 år sedan!!! Tack för att ni förvaltar dessa skatter så väl och att ni lägger ner tid energi och inte minst en enorm kärlek på era hundar!!!
Så hur summerar man 13?... Det är ett tal och det är nog "mitt" tal....
Puss Pappa!!! Tänker på dig extra även idag och önskar att du kunde fått vara med länge till.... Din Tess kan iaf vara stolt i himlen över sina barn och speciellt sitt barnbarn Ginny(Rottrobis Eugenia) idag!!!
Jag är född den 13de... Min bror och make likaså!
Min käre son är född på trettondagsafton och min första kull, Rottrobis T-kull, föddes den 13de...
Pappa sa alltid att 13, det är något speciellt... Därför var det självklart att han skulle få "sin" begravning just den 13de! Hans och vår älskade hund, Tess, dog nästan 13 år gammal just den 13de....
Fredagen den 13de för exakt en månad sedan lyckades sonen göra illa handen(MYCKET illa) och om en månad, den 13e juni kommer pappa att gravsättas!!!
Idag är det den 13de... Rottrobis kan IDAG stolt presentera två st hundar som klarat TJH cert!!!
SeVCH KORAD LP1 TJH Rottrobis Eugenia och SeVCH SeUCH TJH Rottrobis D'rez Q med sina otroliga förare, Viktoria Norman och Anneli Persson som båda tagit dessa hundar i vuxen ålder, helt omeriterade! Detta för ändast 1 resp. 2 år sedan!!! Tack för att ni förvaltar dessa skatter så väl och att ni lägger ner tid energi och inte minst en enorm kärlek på era hundar!!!
Så hur summerar man 13?... Det är ett tal och det är nog "mitt" tal....
Puss Pappa!!! Tänker på dig extra även idag och önskar att du kunde fått vara med länge till.... Din Tess kan iaf vara stolt i himlen över sina barn och speciellt sitt barnbarn Ginny(Rottrobis Eugenia) idag!!!
ibland måste något hemskt hända...
För att man skall se människors och även sitt egna rätta jag!
Som många vet misste jag någon som stod mig MYCKET nära, den 7e december 2011... Hela min värld rasade... Men redan förra året i januari började den resan... Med oro, sjukdom, sjukhus etc. etc. De senaste 2 åren så har jag misst 3 väldigt nära familjemedlemmar... personer som stått mig otroligt nära och varit väldigt viktiga i mitt liv! Som kryddan på moset så blev min älskade Tess så gammal att hon till slut "tackade för sig" och en lång epok gick till sitt slut.... Hur orkar man?... Ja.. ibland gör man ju inte det bara....
Jag behöver inte medlidande... det är inte synd om mig alls... däremot så inser jag att ibland händer något som gör att livet förändras och man under en period... eller föralltid, prioriterar annorlunda och ser livet genom andra ögon!
Plötsligt fanns inte tid, energi eller lust att träna hund t.ex... Mina hundar blev ett enormt stöd för mig, genom tårar å skratt har de funnits. Valpköpare har ringt och velat ha valp från oss och jag har tänkt att det orkar jag! Valpkullarna har hållit mig sysselsatt och den kärleken som jag får av mina valpar är enorm... Att höra glädjen i rösten på den valpköpare som man ringt och meddelat:"Nu har du en valp här, h*n är född nu"... gör att tårarna rinner även på mig!
Men så har vi alla dessa personer som faktiskt inte vill eller kan känna empatin över att jag inte orkar göra allt jag gjort förut... Plötsligt är man inte stolt över att ha en Rottrobis hund för jag är inte aktiv.... hmmm.... naturligtvis får man känna som man vill och känslor är ju oftast en affekt, så de kan inte föringas men som sagt... var är möjligheten att sätta sig in i en annan persons liv och kanske åtminstånde förstå att jag inte orkar tillbringa varje onsdags kväll(vilket jag gjort under en lång period) på brukshundklubben? Jag orkar inte åka ut i skogen å spåra... Varje morgon har varit den andra sig olik... kanske är det så jag hanterar min sorg?!
De människor som efter dessa månader finns kvar.... De personer som kan förstå varför... de är i mina ögon riktiga vänner och underbara personer!
Jag ser så enormt fram emot kennellägret som två av våra helt underbara valpköpare har dragit ihop, Maria och Annelie!!! De har fixat och donat och de är helt outstanding!!!
Det finns ingen specifik baktanke med dessa rader, snarare så vill jag tacka alla de vänner och valpköpare som har "förstått" de som har empati nog att inse varför jag varit inaktiv det senaste året... De är många och kan inte alla nämnas vid namn... men återigen TACK!!! Till er som istället inte har kunnat/velat förstå... den dag ni hamnar i samma sorg eller känsla, då kommer kanske era ögon att se "varför"... Jag är förändrad men jag känner också att jag kommer komma tillbaka... antagligen ännu starkare och ännu "helare" än tidigare... Men den känslan som jag känner när någon inte är stolt över sin Rottrobis hund, den kommer aldrig att glömmas!! Och även om ni är få... så gör det otroligt ont att höra att ni önskade bort kennel prefixet, Rottrobis!!! För som alltid inom hunderiet så skvallras och snackas det... jag lyssnar men sen går jag vidare!!
Kram på er alla underbara och extra kram på alla Rottrobis vovvar som förgyller sina ägares liv!
Puss till vi ses!!
Som många vet misste jag någon som stod mig MYCKET nära, den 7e december 2011... Hela min värld rasade... Men redan förra året i januari började den resan... Med oro, sjukdom, sjukhus etc. etc. De senaste 2 åren så har jag misst 3 väldigt nära familjemedlemmar... personer som stått mig otroligt nära och varit väldigt viktiga i mitt liv! Som kryddan på moset så blev min älskade Tess så gammal att hon till slut "tackade för sig" och en lång epok gick till sitt slut.... Hur orkar man?... Ja.. ibland gör man ju inte det bara....
Jag behöver inte medlidande... det är inte synd om mig alls... däremot så inser jag att ibland händer något som gör att livet förändras och man under en period... eller föralltid, prioriterar annorlunda och ser livet genom andra ögon!
Plötsligt fanns inte tid, energi eller lust att träna hund t.ex... Mina hundar blev ett enormt stöd för mig, genom tårar å skratt har de funnits. Valpköpare har ringt och velat ha valp från oss och jag har tänkt att det orkar jag! Valpkullarna har hållit mig sysselsatt och den kärleken som jag får av mina valpar är enorm... Att höra glädjen i rösten på den valpköpare som man ringt och meddelat:"Nu har du en valp här, h*n är född nu"... gör att tårarna rinner även på mig!
Men så har vi alla dessa personer som faktiskt inte vill eller kan känna empatin över att jag inte orkar göra allt jag gjort förut... Plötsligt är man inte stolt över att ha en Rottrobis hund för jag är inte aktiv.... hmmm.... naturligtvis får man känna som man vill och känslor är ju oftast en affekt, så de kan inte föringas men som sagt... var är möjligheten att sätta sig in i en annan persons liv och kanske åtminstånde förstå att jag inte orkar tillbringa varje onsdags kväll(vilket jag gjort under en lång period) på brukshundklubben? Jag orkar inte åka ut i skogen å spåra... Varje morgon har varit den andra sig olik... kanske är det så jag hanterar min sorg?!
De människor som efter dessa månader finns kvar.... De personer som kan förstå varför... de är i mina ögon riktiga vänner och underbara personer!
Jag ser så enormt fram emot kennellägret som två av våra helt underbara valpköpare har dragit ihop, Maria och Annelie!!! De har fixat och donat och de är helt outstanding!!!
Det finns ingen specifik baktanke med dessa rader, snarare så vill jag tacka alla de vänner och valpköpare som har "förstått" de som har empati nog att inse varför jag varit inaktiv det senaste året... De är många och kan inte alla nämnas vid namn... men återigen TACK!!! Till er som istället inte har kunnat/velat förstå... den dag ni hamnar i samma sorg eller känsla, då kommer kanske era ögon att se "varför"... Jag är förändrad men jag känner också att jag kommer komma tillbaka... antagligen ännu starkare och ännu "helare" än tidigare... Men den känslan som jag känner när någon inte är stolt över sin Rottrobis hund, den kommer aldrig att glömmas!! Och även om ni är få... så gör det otroligt ont att höra att ni önskade bort kennel prefixet, Rottrobis!!! För som alltid inom hunderiet så skvallras och snackas det... jag lyssnar men sen går jag vidare!!
Kram på er alla underbara och extra kram på alla Rottrobis vovvar som förgyller sina ägares liv!
Puss till vi ses!!
Idag är det...
... den 7e igen...
Det är 4 månader sedan ditt hjärta slutade slå, 4 månader sedan som jag misste dig min älskade pappa!
Visst, alla säger att tiden läker, än kan jag inte säga att det stämmer, däremot förändrar tiden... Den förändrar så mycket.... Tankar, känslor och livet...
Att jag saknar min pappa kan nog ingen ta misste på, men som jag så fint läste "Ingen kan se på mitt yttre hur jag mår i mitt inre..."
Glad påsk på er alla... håll hårt i de ni älskar för plöstsligt kanske de inte finns att hålla i längre!
Puss å kram till vi ses!
Det är 4 månader sedan ditt hjärta slutade slå, 4 månader sedan som jag misste dig min älskade pappa!
Visst, alla säger att tiden läker, än kan jag inte säga att det stämmer, däremot förändrar tiden... Den förändrar så mycket.... Tankar, känslor och livet...
Att jag saknar min pappa kan nog ingen ta misste på, men som jag så fint läste "Ingen kan se på mitt yttre hur jag mår i mitt inre..."
Glad påsk på er alla... håll hårt i de ni älskar för plöstsligt kanske de inte finns att hålla i längre!
Puss å kram till vi ses!
När solen lyser
och dess solstrålar trevar sig in i huset, då tänker jag att idag, IDAG, då skall jag å pappa ta en fika på altanen...
Vi skall sitta där och vi ska skratta så där som bara vi kan! Jag skall tänka något och han säger det, han tänker något och jag säger det... vi skrattar igen och han hämtar påtår... Han är brunbränd redan innan solen kommit om våren och han skrattar åt mina bleka ben som gömts under lager av varma kläder under vintern... Det är MIN pappa, min bästa vän och någon som jag vårdat och älskat så djupt i många jobbiga situationer! Någon jag räddat från döden så många gånger... men till slut misslyckades jag med det...
Idag är det 3 månader sedan du dog... den 7e varje månad gör så ont, den påminner mig om allt jag nu inte har! Jag vill vända på det och se på det jag faktiskt har haft, men det är för tidigt än...
Tårarna bara rinner och jag ser den tomma altanen och inser att det blir aldrig som jag önskar, DET gör ont. Jag vet att jag inte är ensam om att missta någon som betyder mer än otroligt mycket, men i just denna känsla så känner jag mig så himla ensam och vilse....
Som regnet faller mot marken,
faller jag handlöst ner...
Som när trädet skadats och mister barken,
känner jag dig aldrig mer...
Du underbara bästa,
som lämnat mig så kall..
Du säger att det är din nästa,
som bära arvet skall...
Men när tomhet och sknad är som störst
Då finns här ingen...
Som kan släcka mina tårars törst!
Hur skall jag uttorkad orka arvet bära,
samt glädjas åt vår tid...
Du finns ju inte hära och smärtan den tar vid!!!
Jag älskar och saknar dig något så enormt lilla pappa... inget i livet är sig likt längre och om jag bara kunde så skulle jag ha räddat dig!!! Det vet du!!!
RIP.
1946-11-05 -- 2011-12-07
FAN!!!!!!!!!!!!!!
Vi skall sitta där och vi ska skratta så där som bara vi kan! Jag skall tänka något och han säger det, han tänker något och jag säger det... vi skrattar igen och han hämtar påtår... Han är brunbränd redan innan solen kommit om våren och han skrattar åt mina bleka ben som gömts under lager av varma kläder under vintern... Det är MIN pappa, min bästa vän och någon som jag vårdat och älskat så djupt i många jobbiga situationer! Någon jag räddat från döden så många gånger... men till slut misslyckades jag med det...
Idag är det 3 månader sedan du dog... den 7e varje månad gör så ont, den påminner mig om allt jag nu inte har! Jag vill vända på det och se på det jag faktiskt har haft, men det är för tidigt än...
Tårarna bara rinner och jag ser den tomma altanen och inser att det blir aldrig som jag önskar, DET gör ont. Jag vet att jag inte är ensam om att missta någon som betyder mer än otroligt mycket, men i just denna känsla så känner jag mig så himla ensam och vilse....
Som regnet faller mot marken,
faller jag handlöst ner...
Som när trädet skadats och mister barken,
känner jag dig aldrig mer...
Du underbara bästa,
som lämnat mig så kall..
Du säger att det är din nästa,
som bära arvet skall...
Men när tomhet och sknad är som störst
Då finns här ingen...
Som kan släcka mina tårars törst!
Hur skall jag uttorkad orka arvet bära,
samt glädjas åt vår tid...
Du finns ju inte hära och smärtan den tar vid!!!
Jag älskar och saknar dig något så enormt lilla pappa... inget i livet är sig likt längre och om jag bara kunde så skulle jag ha räddat dig!!! Det vet du!!!
RIP.
1946-11-05 -- 2011-12-07
FAN!!!!!!!!!!!!!!
GRATTIS A-kullen
På er 1 års dag!!!
Fantastiskt vad tiden går fort... för ett år sedan kom 8 st efterlängtade valpar.
6 grabbar och 2 töser blev det! Älskade Nelly var så duktig och med tanke på att de alla vägde rejält så var hon oerhört tapper damen... en av grabbarna väntade på sig att komma ut i ca 7 timmar efter de andra syskonen och först när han tittat ut så blev hon lugn!!
Tiden går här hemma också och helgen med alla människor på besök är över... Resultaten från utställningen är vi nöjda med även om vi inte hade jätte många hundar med så för de som var med så gick det fin fint! Vår nya lilla stjärna blev ju dessutom BIR valp... JIIIPPPIII... Grattis till er alla som var där och ställda och duktiga arrangörer!
Fantastiskt vad tiden går fort... för ett år sedan kom 8 st efterlängtade valpar.
6 grabbar och 2 töser blev det! Älskade Nelly var så duktig och med tanke på att de alla vägde rejält så var hon oerhört tapper damen... en av grabbarna väntade på sig att komma ut i ca 7 timmar efter de andra syskonen och först när han tittat ut så blev hon lugn!!
Tiden går här hemma också och helgen med alla människor på besök är över... Resultaten från utställningen är vi nöjda med även om vi inte hade jätte många hundar med så för de som var med så gick det fin fint! Vår nya lilla stjärna blev ju dessutom BIR valp... JIIIPPPIII... Grattis till er alla som var där och ställda och duktiga arrangörer!
tiden...
Ahhh ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden, göra saker annorlunda, kanske inte alls eller om och om igen! Det är väl bland det ända som inte går, kanske är det därför det är så frestande att tänka tanken?
Vad hade hänt om jag tagit vänster istället för höger just den dagen? Vad hade hänt om jag valt att göra något på ett helt annat sätt? Hade livet sett annorlunda ut nu i så fall? Eller hade vägen mot ödet ändå varit utstakad?
Nu har jag sovit i mitt lilla valprum i över 8 veckor... det har på något sätt varit som en liten frid för mig. Låst in mig med de 3 små liven och varit ifred från "verkligheten"... kanske drömma om att livet varit bara lite lite annorlunda. Men någon gång måste jag ju vakna, kliva ut och faktiskt inse att verkligheten är det jag lever i! Hur ont den än gör att ta på!
Bosse och jag delar soffa idag och han får funka som fotvärmare!
På lördag levereras valparna och det kommer bli skit tomt... De har en aldelens speciell plats i mitt hjärta dessa tre(vilket iof alla valpar som fötts här har)... Szaga, den vilda, Szune den store och Szol den knubbige haha... goa goa valpisar...
Annars blir det att åka söder över nästa vecka, Belle har börjat löpa och vi åker och dejtar Viggo! Blodprov är bokat till tisdag morgon så kanske blir det direkt nerkörning på tisdag? Skall försöka träffa några valpintressenter då och få en första liten inblick i vilka ni är!
Nu skall vi se om det finns ngn lunch att äta... mat har blivit ett nödvändigt ont och vågen har börjat rulla nedåt och 55.5 kg stannade den på igår... skit för två år sedan gick jag med magen i vädret och vägde närmare 90... tänk så livet förändras... och min kropp med tydligen haha... Skall träna lite sen, lite zumba får bli dagens motion och ett ordentligt gäng situps...
Kramar till vi ses
Vad hade hänt om jag tagit vänster istället för höger just den dagen? Vad hade hänt om jag valt att göra något på ett helt annat sätt? Hade livet sett annorlunda ut nu i så fall? Eller hade vägen mot ödet ändå varit utstakad?
Nu har jag sovit i mitt lilla valprum i över 8 veckor... det har på något sätt varit som en liten frid för mig. Låst in mig med de 3 små liven och varit ifred från "verkligheten"... kanske drömma om att livet varit bara lite lite annorlunda. Men någon gång måste jag ju vakna, kliva ut och faktiskt inse att verkligheten är det jag lever i! Hur ont den än gör att ta på!
Bosse och jag delar soffa idag och han får funka som fotvärmare!
På lördag levereras valparna och det kommer bli skit tomt... De har en aldelens speciell plats i mitt hjärta dessa tre(vilket iof alla valpar som fötts här har)... Szaga, den vilda, Szune den store och Szol den knubbige haha... goa goa valpisar...
Annars blir det att åka söder över nästa vecka, Belle har börjat löpa och vi åker och dejtar Viggo! Blodprov är bokat till tisdag morgon så kanske blir det direkt nerkörning på tisdag? Skall försöka träffa några valpintressenter då och få en första liten inblick i vilka ni är!
Nu skall vi se om det finns ngn lunch att äta... mat har blivit ett nödvändigt ont och vågen har börjat rulla nedåt och 55.5 kg stannade den på igår... skit för två år sedan gick jag med magen i vädret och vägde närmare 90... tänk så livet förändras... och min kropp med tydligen haha... Skall träna lite sen, lite zumba får bli dagens motion och ett ordentligt gäng situps...
Kramar till vi ses
I sommar är det 13 år sedan...
... som du tog dina första andetag i min hand! Det var då du kom till världen, den sekunden startade vår resa. Våra tokiga upptåg och en fantastisk kärlek och respekt! Du bodde delat hos mig och hos pappa, du var vår prinsessa! Pappa sa alltid att han hade den ända sambon han någonsin kunde önska sig, det var du! Du med din glada svans... KORAD TJH Pinot Noir Aya Toll Aquarelle.... Kallad Tess....
Idag hade du ditt huvud i min hand, din kalla blöta nos mot min tumme, tog ditt sista andetag och vår resa tillsammans tog slut! Du är nu tillsammans med din älskade husse, det är ni två för alltid! Jag lovade alltid att du aldrig skulle behöva lida! Du hade en passion i livet, MAT, när du igår inte åt maten och ännu i morse inte hade rört den, förstod jag... Du ville inte resa dig och från att igår ha skällt ut en förbipasserande hund, till att idag knappt kunna stå på dina bakben, var det tydligaste sättet du kunde visa mig på... Hur ont det än gör så såg jag att ditt liv var slut, dina ögon, bad om att få somna....
Denna smärta finns inte alls att återge i ord, känslan finns inte att beskriva.... När en epok tar slut blir allt så tomt... visst har man minnena kvar, de många minnen som ett liv ger...
Idag hade du ditt huvud i min hand, din kalla blöta nos mot min tumme, tog ditt sista andetag och vår resa tillsammans tog slut! Du är nu tillsammans med din älskade husse, det är ni två för alltid! Jag lovade alltid att du aldrig skulle behöva lida! Du hade en passion i livet, MAT, när du igår inte åt maten och ännu i morse inte hade rört den, förstod jag... Du ville inte resa dig och från att igår ha skällt ut en förbipasserande hund, till att idag knappt kunna stå på dina bakben, var det tydligaste sättet du kunde visa mig på... Hur ont det än gör så såg jag att ditt liv var slut, dina ögon, bad om att få somna....
Denna smärta finns inte alls att återge i ord, känslan finns inte att beskriva.... När en epok tar slut blir allt så tomt... visst har man minnena kvar, de många minnen som ett liv ger...
Varför, varför... bara undrar...
Idag har jag och underbaraste Andreas varit och "busat" lite på Birsta, en upplevelse att se herrn i en onepiece... skrattat fikat hos Sara och bara "glömt" för ett tag!
Sen så kommer det över mig... - "Lugn, det känns bättre efter begravningen, det blir som ett avslut".. sas det...
Men så ända in i helvete heller... Det gör ju bara ondare, det är ju bara ännu mer tommare... Det behövs så himla lite för att jag skall falla så totalt! Marken förvinner under mina fötter och ingenstans finns minsta stöd att ta emot sig mot, att hålla sig fast vid, om än bara för en liten stund... Det är bara att falla, djupt och mörkt! Inte alla svordommar på jorden skulle räcka för hur olidligt ont det gör! Visst jag har kännt smärta förr, men det här... det finns INGET att gämföra det med... Ta mina händer, ta mina ben, men ge mig tillbaka min pappa!!!
Fan pappa... Så som jag har älskat dig, oroat mig för dig och hjälpt dig i hela mitt liv... Du sa 6 v innan du dog att -"skit Jenny, förlåt för allt, Jag älskar dig och det vet du... nu skall vi ha 10 - 15 riktigt fina år eller kanske ännu fler"
FAN du ljög, du hade inte 10 - 15 år... du hade 6 veckor... varav du inte ringde mig en ända gång, jag försökte ringa på din 65 års dag, lämnade meddelande på farsdag men du ringde aldrig upp!!! Du gick tillbaka till kvinnan som gjorde dig till den du vart ditt sista år... en skugga av dig själv!
De senaste 10 åren har vi träffats varje dag, du var bäst... du klev in i hallen och ropade "hallå, någon som sätter på kaffe"? Japp fick du alltid till svar... VARJE dag sågs vi... VARFÖR PAPPA, VARFÖR?
Det gör så jävla ont!
Om ni har internet där du är, hoppas du läser och förstår, jag älskar och saknar dig varje dag, timme, minut och sekund... kanske finns det tider då jag verkligen försökt förtränga, jag kanske har skrattat men det urtöntiga uttrycket "Mina ögon kan tindra, min mun kan le, men sorgen i mitt hjärta... den kan ingen se" stämmer så väl...
Jag känner inte ens igen mig själv, kanske är det en del av sorgen eller har allt detta förändrat mig så gravt? Allt i hela livet är upp och ner och jag tror att för första ggn någonsin så vet jag vare sig ut eller in....
Älskade pappa... älskade älskade äskade pappa...
Sen så kommer det över mig... - "Lugn, det känns bättre efter begravningen, det blir som ett avslut".. sas det...
Men så ända in i helvete heller... Det gör ju bara ondare, det är ju bara ännu mer tommare... Det behövs så himla lite för att jag skall falla så totalt! Marken förvinner under mina fötter och ingenstans finns minsta stöd att ta emot sig mot, att hålla sig fast vid, om än bara för en liten stund... Det är bara att falla, djupt och mörkt! Inte alla svordommar på jorden skulle räcka för hur olidligt ont det gör! Visst jag har kännt smärta förr, men det här... det finns INGET att gämföra det med... Ta mina händer, ta mina ben, men ge mig tillbaka min pappa!!!
Fan pappa... Så som jag har älskat dig, oroat mig för dig och hjälpt dig i hela mitt liv... Du sa 6 v innan du dog att -"skit Jenny, förlåt för allt, Jag älskar dig och det vet du... nu skall vi ha 10 - 15 riktigt fina år eller kanske ännu fler"
FAN du ljög, du hade inte 10 - 15 år... du hade 6 veckor... varav du inte ringde mig en ända gång, jag försökte ringa på din 65 års dag, lämnade meddelande på farsdag men du ringde aldrig upp!!! Du gick tillbaka till kvinnan som gjorde dig till den du vart ditt sista år... en skugga av dig själv!
De senaste 10 åren har vi träffats varje dag, du var bäst... du klev in i hallen och ropade "hallå, någon som sätter på kaffe"? Japp fick du alltid till svar... VARJE dag sågs vi... VARFÖR PAPPA, VARFÖR?
Det gör så jävla ont!
Om ni har internet där du är, hoppas du läser och förstår, jag älskar och saknar dig varje dag, timme, minut och sekund... kanske finns det tider då jag verkligen försökt förtränga, jag kanske har skrattat men det urtöntiga uttrycket "Mina ögon kan tindra, min mun kan le, men sorgen i mitt hjärta... den kan ingen se" stämmer så väl...
Jag känner inte ens igen mig själv, kanske är det en del av sorgen eller har allt detta förändrat mig så gravt? Allt i hela livet är upp och ner och jag tror att för första ggn någonsin så vet jag vare sig ut eller in....
Älskade pappa... älskade älskade äskade pappa...
Månen tur och retur tack!!!
Ahhh... Kan man bara ta en raket och dra iväg?
Kanske lämna alla känslor kvar medans man åker i all hastighet rakt ut... Släpper allt och bara gasar?
Senaste tiden har jag verkligen insett hur liten man är, den fysiska jag är så liten medans känslorna kan styra ett helt universum som jag har inom mig... Sjukt igentligen!
Att fly är väl kanske inte en lösning, landar gör man ju alltid, fhv på fötterna... Annars får man resa sig upp och borsta av sig! Men det är inte alltid så lätt att se bakom nästa hörn när man känner att kröken är sååååå lång!
Spontan är ju mitt andra namn, brukar veta vad jag vill, men idag har jag verkligen ingen aning, alla känslor och tankar snurrar runt så jag helst bara vill lägga mig ner och dra nåt gammalt över mig!
Kanske fullt normalt, men så himla främmande och nytt för mig! Läskigt är det och jag skall göra allt för att hitta tillbaka till mig själv!
Aldrig någonsin har jag vågat släppa alla känslor så här... kanske är det något som hållt mig tillbaka... Rädslan och oron som jag alltid burit inom mig för ex. pappa har ju skapat den jag är, satt spärrar både här och där. Plötsligt blev rädslan sanning och vad händer då med spärrarna? Vad händer med mig? Skit detta är verkligen en berg och dal bana... Aldrig någonsin har jag varit så osäker i hela mitt liv. Vem är jag igentligen? Vad vill jag och är jag på rätt väg?
Alla fina underbara runt omkring mig skiner upp vardagen, vänner som jag aldrig trodde skulle bry sig dyker upp och människor jag aldrig mött bryr sig... helt otroligt egentligen... Men faktiskt också rätt underbart! Om jag bara kan få glömma för en liten liten stund så hjälper det en bit på vägen...
Nej kramar till vi ses från fröken *flumm*
Kanske lämna alla känslor kvar medans man åker i all hastighet rakt ut... Släpper allt och bara gasar?
Senaste tiden har jag verkligen insett hur liten man är, den fysiska jag är så liten medans känslorna kan styra ett helt universum som jag har inom mig... Sjukt igentligen!
Att fly är väl kanske inte en lösning, landar gör man ju alltid, fhv på fötterna... Annars får man resa sig upp och borsta av sig! Men det är inte alltid så lätt att se bakom nästa hörn när man känner att kröken är sååååå lång!
Spontan är ju mitt andra namn, brukar veta vad jag vill, men idag har jag verkligen ingen aning, alla känslor och tankar snurrar runt så jag helst bara vill lägga mig ner och dra nåt gammalt över mig!
Kanske fullt normalt, men så himla främmande och nytt för mig! Läskigt är det och jag skall göra allt för att hitta tillbaka till mig själv!
Aldrig någonsin har jag vågat släppa alla känslor så här... kanske är det något som hållt mig tillbaka... Rädslan och oron som jag alltid burit inom mig för ex. pappa har ju skapat den jag är, satt spärrar både här och där. Plötsligt blev rädslan sanning och vad händer då med spärrarna? Vad händer med mig? Skit detta är verkligen en berg och dal bana... Aldrig någonsin har jag varit så osäker i hela mitt liv. Vem är jag igentligen? Vad vill jag och är jag på rätt väg?
Alla fina underbara runt omkring mig skiner upp vardagen, vänner som jag aldrig trodde skulle bry sig dyker upp och människor jag aldrig mött bryr sig... helt otroligt egentligen... Men faktiskt också rätt underbart! Om jag bara kan få glömma för en liten liten stund så hjälper det en bit på vägen...
Nej kramar till vi ses från fröken *flumm*
