.

Julafton skall ju vara lycka... ens barn lyser när tomten fyllt på med paket, granen glittrar och alla har varmt och ombonat i sina fönster!

Jag spenderade natten mot idag med att försöka få igång krystvärkar på Tjugi, vattnet gick klockan 02 och sedan hände inget mer... nada... inom mig visste jag att det inte var rätt då jag har ett trettital hund förlossningar i mitt minne! När klockan närmade sig 04 så började nedräkningen till att veterinären skulle öppna sin jour. Man vet lixom i magen, man känner sin hund!

Kl 09.20 åkte jag och min underbara vän Vickan till Veterinärhuset och anmälde oss i receptionen, röntgen bilder togs och dropp sattes in, inget hände, Tjugan mådde inget vidare, och inte jag heller för den delen.... När beslutet om att ett kejsarsnitt måste göras, NU, så vart jag nog rätt lättad, men sammtidigt LIVRÄDD!

Personalen hämtade mitt lilla hjärta och Vickan åkte för att hämta lite mat. Där stod jag kvar på en låst veterinär klinik i deras väntrum, tacksam över att de hade jour och att de nu tog sig ann min lilla tös. Men sammtidigt skamsen, rädd och fullständigt ensam. Skammen över att ha utsatt henne för detta, rädd för att hon skulle tas ifrån mig och inte vakna upp igen och ensam för att jag var helt övertygad om att valparna nu var döda och det lilla som jag sett fram emot för att bryta min vardag och sorg efter min pappa nu plötsligt togs ifrån mig!

När pappa dog undrade jag först hur jag skulle orka med en kull valpar och allt kring detta, men efter ett par dagar så insåg jag att det skulle kunna bli mitt avbrott i vardagen och här stod jag nu. Det lilla som jag klamrat mig fast vid för att se lite ljus, skulle plötsligt inte finnas kvar längre....

Tårarna fullständigt forsade och jag hoppas att de inte har översiktskameror i väntrummet för då blir de nog rätt chockade när de ser hur lilla jag försökte klamra mig fast vid en näsduk, frenatiskt torkandes tårar och stirrandes ut genom fönstret.... Ville bara ropa att om du hör mig PAPPA, hjälp mig nu... snälla!!!

Plötsligt var jag helt säker på att jag misst både min älskade pappa och min älskade Tjuga... antagligen är det sorgen som redan talar här, eller så är det bara insikten över hur skört livet faktiskt är!

När vickan så äntligen(efter två samtal från mig och bara ca 25 min senare) dök upp så hade nog tårarna slutat rinna och jag var så himla glad över att se henne där... Lite som en livboj i ett mörkt kallt hav!

Vi tog hissen upp och satte oss i väntrummet för att se vad som komma skulle... lyckades få i mig en hamburgare och minns att jag nog messt nojjade och surrade frenatiskt om hur skraj jag var.

Plötsligt kommer sköterskan ut med en liten tös i en handuk... - lever den halv ropade jag... - jo absolut! Det var nog nära att tårarna började spruta där och då igen, men ist gick all energi åt att hålla henne varm och jag kännde bara tacksamhet. Efter (vad som kändes som evigheter) kanske 10 min så hör vi pipanden bakom dörren och ut kommer sköterskan med två små liv till... Hon ser lite ledsen ut och säger att -Det blev bara dessa tre... "BARA"?!?(jag hade varit glad över en)... åhhh.... Men så kom jag på - TJUGI, hur mår min Tjugi...
- Hon är ok men opereras fortfarande!

Efter ytterligare en tid(ännu fler timmar kändes det som, men kanske 30 min) så kom sköterskan ut med min älskade Tjuga... Tungan hängde och hon åkte bår... En gigantisk vätske knöl över hela nacken gjorde henne helt grotesk! Men hon LEVDE!!!! åhhhh... Min lilla älskade hund...

Nu ligger jag här hemma i valplådan, så himla tacksam över våra veterinärer, så tacksam över deras jour och tid och kunskap, samt tacksam ifall det var så att Pappa kanske hörde mig...(ibland måste man få tro för att må bra)...

Orsaken till kalabaliken med Tjugi var att en valp lagt sig för "utgången"... den stannade upp hela värkarbetet och de som skulle komma ut efter hann helt enkelt inte.... Det var 7 valpar men jag har inte förlorat 4... jag har VUNNIT 3!!!

Som det ser ut nu så mår alla bra... 2 stora tjejjer och en lite mindre kille. Jätte fina färger och riktigt knubbiga huvuden. Mamma Tjugi är lite groggy men börjar bli sig själv... underbar mamma och sköter sina telningar trots det stora såret på magen... hon har gott om mjölk och jag hoppas verkligen att det får fortsätta så här!

Det var många som stod i kö för dessa valpar. Vet att flera kommer bli ledsna och besvikna över att de inte kommer kunna få en valp ur kullen. På nåt sätt har senariot med vår N kull upprepats... Det var Tess 4de kull, blev kejsarsnitt och tre valpar... detta är Tjugis 4de kull, kejsarsnitt och tre valpar... tror inte det finns någon som inte vet hur nöjd jag är över vår N- kull, antagligen blir dessa tre precis lika bra!!!

Tack till er alla som höll tummar och tassar idag!

Samt tack till min underbara mamma, man, Vickan och mina barn... tack bara för att ni finns!!!

Skriver det igen, idag är jag väldigt ödmjuk över livet!

Kramar till vi ses