tiden...
Ahhh ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden, göra saker annorlunda, kanske inte alls eller om och om igen! Det är väl bland det ända som inte går, kanske är det därför det är så frestande att tänka tanken?
Vad hade hänt om jag tagit vänster istället för höger just den dagen? Vad hade hänt om jag valt att göra något på ett helt annat sätt? Hade livet sett annorlunda ut nu i så fall? Eller hade vägen mot ödet ändå varit utstakad?
Nu har jag sovit i mitt lilla valprum i över 8 veckor... det har på något sätt varit som en liten frid för mig. Låst in mig med de 3 små liven och varit ifred från "verkligheten"... kanske drömma om att livet varit bara lite lite annorlunda. Men någon gång måste jag ju vakna, kliva ut och faktiskt inse att verkligheten är det jag lever i! Hur ont den än gör att ta på!
Bosse och jag delar soffa idag och han får funka som fotvärmare!
På lördag levereras valparna och det kommer bli skit tomt... De har en aldelens speciell plats i mitt hjärta dessa tre(vilket iof alla valpar som fötts här har)... Szaga, den vilda, Szune den store och Szol den knubbige haha... goa goa valpisar...
Annars blir det att åka söder över nästa vecka, Belle har börjat löpa och vi åker och dejtar Viggo! Blodprov är bokat till tisdag morgon så kanske blir det direkt nerkörning på tisdag? Skall försöka träffa några valpintressenter då och få en första liten inblick i vilka ni är!
Nu skall vi se om det finns ngn lunch att äta... mat har blivit ett nödvändigt ont och vågen har börjat rulla nedåt och 55.5 kg stannade den på igår... skit för två år sedan gick jag med magen i vädret och vägde närmare 90... tänk så livet förändras... och min kropp med tydligen haha... Skall träna lite sen, lite zumba får bli dagens motion och ett ordentligt gäng situps...
Kramar till vi ses
Vad hade hänt om jag tagit vänster istället för höger just den dagen? Vad hade hänt om jag valt att göra något på ett helt annat sätt? Hade livet sett annorlunda ut nu i så fall? Eller hade vägen mot ödet ändå varit utstakad?
Nu har jag sovit i mitt lilla valprum i över 8 veckor... det har på något sätt varit som en liten frid för mig. Låst in mig med de 3 små liven och varit ifred från "verkligheten"... kanske drömma om att livet varit bara lite lite annorlunda. Men någon gång måste jag ju vakna, kliva ut och faktiskt inse att verkligheten är det jag lever i! Hur ont den än gör att ta på!
Bosse och jag delar soffa idag och han får funka som fotvärmare!
På lördag levereras valparna och det kommer bli skit tomt... De har en aldelens speciell plats i mitt hjärta dessa tre(vilket iof alla valpar som fötts här har)... Szaga, den vilda, Szune den store och Szol den knubbige haha... goa goa valpisar...
Annars blir det att åka söder över nästa vecka, Belle har börjat löpa och vi åker och dejtar Viggo! Blodprov är bokat till tisdag morgon så kanske blir det direkt nerkörning på tisdag? Skall försöka träffa några valpintressenter då och få en första liten inblick i vilka ni är!
Nu skall vi se om det finns ngn lunch att äta... mat har blivit ett nödvändigt ont och vågen har börjat rulla nedåt och 55.5 kg stannade den på igår... skit för två år sedan gick jag med magen i vädret och vägde närmare 90... tänk så livet förändras... och min kropp med tydligen haha... Skall träna lite sen, lite zumba får bli dagens motion och ett ordentligt gäng situps...
Kramar till vi ses
I sommar är det 13 år sedan...
... som du tog dina första andetag i min hand! Det var då du kom till världen, den sekunden startade vår resa. Våra tokiga upptåg och en fantastisk kärlek och respekt! Du bodde delat hos mig och hos pappa, du var vår prinsessa! Pappa sa alltid att han hade den ända sambon han någonsin kunde önska sig, det var du! Du med din glada svans... KORAD TJH Pinot Noir Aya Toll Aquarelle.... Kallad Tess....
Idag hade du ditt huvud i min hand, din kalla blöta nos mot min tumme, tog ditt sista andetag och vår resa tillsammans tog slut! Du är nu tillsammans med din älskade husse, det är ni två för alltid! Jag lovade alltid att du aldrig skulle behöva lida! Du hade en passion i livet, MAT, när du igår inte åt maten och ännu i morse inte hade rört den, förstod jag... Du ville inte resa dig och från att igår ha skällt ut en förbipasserande hund, till att idag knappt kunna stå på dina bakben, var det tydligaste sättet du kunde visa mig på... Hur ont det än gör så såg jag att ditt liv var slut, dina ögon, bad om att få somna....
Denna smärta finns inte alls att återge i ord, känslan finns inte att beskriva.... När en epok tar slut blir allt så tomt... visst har man minnena kvar, de många minnen som ett liv ger...
Idag hade du ditt huvud i min hand, din kalla blöta nos mot min tumme, tog ditt sista andetag och vår resa tillsammans tog slut! Du är nu tillsammans med din älskade husse, det är ni två för alltid! Jag lovade alltid att du aldrig skulle behöva lida! Du hade en passion i livet, MAT, när du igår inte åt maten och ännu i morse inte hade rört den, förstod jag... Du ville inte resa dig och från att igår ha skällt ut en förbipasserande hund, till att idag knappt kunna stå på dina bakben, var det tydligaste sättet du kunde visa mig på... Hur ont det än gör så såg jag att ditt liv var slut, dina ögon, bad om att få somna....
Denna smärta finns inte alls att återge i ord, känslan finns inte att beskriva.... När en epok tar slut blir allt så tomt... visst har man minnena kvar, de många minnen som ett liv ger...
Varför, varför... bara undrar...
Idag har jag och underbaraste Andreas varit och "busat" lite på Birsta, en upplevelse att se herrn i en onepiece... skrattat fikat hos Sara och bara "glömt" för ett tag!
Sen så kommer det över mig... - "Lugn, det känns bättre efter begravningen, det blir som ett avslut".. sas det...
Men så ända in i helvete heller... Det gör ju bara ondare, det är ju bara ännu mer tommare... Det behövs så himla lite för att jag skall falla så totalt! Marken förvinner under mina fötter och ingenstans finns minsta stöd att ta emot sig mot, att hålla sig fast vid, om än bara för en liten stund... Det är bara att falla, djupt och mörkt! Inte alla svordommar på jorden skulle räcka för hur olidligt ont det gör! Visst jag har kännt smärta förr, men det här... det finns INGET att gämföra det med... Ta mina händer, ta mina ben, men ge mig tillbaka min pappa!!!
Fan pappa... Så som jag har älskat dig, oroat mig för dig och hjälpt dig i hela mitt liv... Du sa 6 v innan du dog att -"skit Jenny, förlåt för allt, Jag älskar dig och det vet du... nu skall vi ha 10 - 15 riktigt fina år eller kanske ännu fler"
FAN du ljög, du hade inte 10 - 15 år... du hade 6 veckor... varav du inte ringde mig en ända gång, jag försökte ringa på din 65 års dag, lämnade meddelande på farsdag men du ringde aldrig upp!!! Du gick tillbaka till kvinnan som gjorde dig till den du vart ditt sista år... en skugga av dig själv!
De senaste 10 åren har vi träffats varje dag, du var bäst... du klev in i hallen och ropade "hallå, någon som sätter på kaffe"? Japp fick du alltid till svar... VARJE dag sågs vi... VARFÖR PAPPA, VARFÖR?
Det gör så jävla ont!
Om ni har internet där du är, hoppas du läser och förstår, jag älskar och saknar dig varje dag, timme, minut och sekund... kanske finns det tider då jag verkligen försökt förtränga, jag kanske har skrattat men det urtöntiga uttrycket "Mina ögon kan tindra, min mun kan le, men sorgen i mitt hjärta... den kan ingen se" stämmer så väl...
Jag känner inte ens igen mig själv, kanske är det en del av sorgen eller har allt detta förändrat mig så gravt? Allt i hela livet är upp och ner och jag tror att för första ggn någonsin så vet jag vare sig ut eller in....
Älskade pappa... älskade älskade äskade pappa...
Sen så kommer det över mig... - "Lugn, det känns bättre efter begravningen, det blir som ett avslut".. sas det...
Men så ända in i helvete heller... Det gör ju bara ondare, det är ju bara ännu mer tommare... Det behövs så himla lite för att jag skall falla så totalt! Marken förvinner under mina fötter och ingenstans finns minsta stöd att ta emot sig mot, att hålla sig fast vid, om än bara för en liten stund... Det är bara att falla, djupt och mörkt! Inte alla svordommar på jorden skulle räcka för hur olidligt ont det gör! Visst jag har kännt smärta förr, men det här... det finns INGET att gämföra det med... Ta mina händer, ta mina ben, men ge mig tillbaka min pappa!!!
Fan pappa... Så som jag har älskat dig, oroat mig för dig och hjälpt dig i hela mitt liv... Du sa 6 v innan du dog att -"skit Jenny, förlåt för allt, Jag älskar dig och det vet du... nu skall vi ha 10 - 15 riktigt fina år eller kanske ännu fler"
FAN du ljög, du hade inte 10 - 15 år... du hade 6 veckor... varav du inte ringde mig en ända gång, jag försökte ringa på din 65 års dag, lämnade meddelande på farsdag men du ringde aldrig upp!!! Du gick tillbaka till kvinnan som gjorde dig till den du vart ditt sista år... en skugga av dig själv!
De senaste 10 åren har vi träffats varje dag, du var bäst... du klev in i hallen och ropade "hallå, någon som sätter på kaffe"? Japp fick du alltid till svar... VARJE dag sågs vi... VARFÖR PAPPA, VARFÖR?
Det gör så jävla ont!
Om ni har internet där du är, hoppas du läser och förstår, jag älskar och saknar dig varje dag, timme, minut och sekund... kanske finns det tider då jag verkligen försökt förtränga, jag kanske har skrattat men det urtöntiga uttrycket "Mina ögon kan tindra, min mun kan le, men sorgen i mitt hjärta... den kan ingen se" stämmer så väl...
Jag känner inte ens igen mig själv, kanske är det en del av sorgen eller har allt detta förändrat mig så gravt? Allt i hela livet är upp och ner och jag tror att för första ggn någonsin så vet jag vare sig ut eller in....
Älskade pappa... älskade älskade äskade pappa...
