Denna dag till ända....
Idag har jag gjort det... Jag har begravt min pappa... Min underbara, älskade lite små knäppa, pappa...
Jag har fruktat den här dagen något så hemskt i flera veckor, ända sedan datumet var bestämt har jag haft en klump i magen för varje minut, timme och dag som gått och gjort att denna dag stått ännu närmare!
Visst en begravning är ett sista adjö, ett avslut... Men om man inte vill ta adjö, inte vill ha ett avslut då? Det finns inget som man kan göra, dagen var tvungen att komma och den kom...
Att han begravdes den 13de var ingen slump. Både jag och min bror är födda just datumet 13, hans svärson, min man Henrik, är även han född den 13de och hans älskade barnbarn Theodor är född på självaste 13dags afton. Pappa sa alltid att 13, det är något speciellt, det är något magiskt och vackert.... Självklart var det då han skulle få ha sin begravning. Att det var en fredag och skulle kunna ses som en "oturens dag" det var ju ok tycker jag... för om inte det är otur att begrava sin pappa alldelens för tidigt så finns det nog ingenting som kan räknas som otur!!!!
I kyrkan spelades "Tears in Heaven" av Eric Clapton, aldrig någonsin har den låten varit så lång... hua... Sen var det psalmer och lite tal om pappa av världens underbaraste präst, Anders. Efter detta spelades låten med stort L... "Just idag är jag stark" av Kenta Gustafsson... Dom kallar oss mods, eller ännu mer förknippad med Hammarby, BAJEN! Vilket var det ända laget för pappa!!!! Det var många tårar, men det var också vackert och när de spelade Kenta så log jag faktiskt... det var ju pappa... Prästen tittade rakt på mig när jag satt där tårögd med ett leende på läpparna, då log han tillbaka och la huvudet på sned...
Sen träffades vi alla, åt surdegslimpa med smör och ost, enkelt skulle det vara, så var pappa... Kaffe, kakor och saft fanns ju också men viktigast av allt, vi som var där mindes alla pappa med en enorm kärlek och denna dag är inte bara en sorglig dag till ända utan även en dag som jag kommer minnas med värme i mitt hjärta, då vi firade pappas liv precis som han var!!!
Nu har de fest i himlen och inte alls omöjligt att självaste Kenta är med, de var ju ändå bekanta en gång i tiden...
Så vad skall jag säga? -"Heja Bajen"?... självklart. Men kanske ännu mer att nu tar nästa steg vid, sorgen är långt ifrån över, bitterheten och ilskan finns här.... det kommer den göra länge. För, för mig, fanns det bara en pappa och oavsett vem han var och vad han var så var han den underbaraste och finaste pappa jag någonsin kunnat tänka mig... Alkoholist, ja visst, men vem är jag att döma och utan denna del av pappa så hade jag ju inte varit jag....
Kramar till vi ses
Jag har fruktat den här dagen något så hemskt i flera veckor, ända sedan datumet var bestämt har jag haft en klump i magen för varje minut, timme och dag som gått och gjort att denna dag stått ännu närmare!
Visst en begravning är ett sista adjö, ett avslut... Men om man inte vill ta adjö, inte vill ha ett avslut då? Det finns inget som man kan göra, dagen var tvungen att komma och den kom...
Att han begravdes den 13de var ingen slump. Både jag och min bror är födda just datumet 13, hans svärson, min man Henrik, är även han född den 13de och hans älskade barnbarn Theodor är född på självaste 13dags afton. Pappa sa alltid att 13, det är något speciellt, det är något magiskt och vackert.... Självklart var det då han skulle få ha sin begravning. Att det var en fredag och skulle kunna ses som en "oturens dag" det var ju ok tycker jag... för om inte det är otur att begrava sin pappa alldelens för tidigt så finns det nog ingenting som kan räknas som otur!!!!
I kyrkan spelades "Tears in Heaven" av Eric Clapton, aldrig någonsin har den låten varit så lång... hua... Sen var det psalmer och lite tal om pappa av världens underbaraste präst, Anders. Efter detta spelades låten med stort L... "Just idag är jag stark" av Kenta Gustafsson... Dom kallar oss mods, eller ännu mer förknippad med Hammarby, BAJEN! Vilket var det ända laget för pappa!!!! Det var många tårar, men det var också vackert och när de spelade Kenta så log jag faktiskt... det var ju pappa... Prästen tittade rakt på mig när jag satt där tårögd med ett leende på läpparna, då log han tillbaka och la huvudet på sned...
Sen träffades vi alla, åt surdegslimpa med smör och ost, enkelt skulle det vara, så var pappa... Kaffe, kakor och saft fanns ju också men viktigast av allt, vi som var där mindes alla pappa med en enorm kärlek och denna dag är inte bara en sorglig dag till ända utan även en dag som jag kommer minnas med värme i mitt hjärta, då vi firade pappas liv precis som han var!!!
Nu har de fest i himlen och inte alls omöjligt att självaste Kenta är med, de var ju ändå bekanta en gång i tiden...
Så vad skall jag säga? -"Heja Bajen"?... självklart. Men kanske ännu mer att nu tar nästa steg vid, sorgen är långt ifrån över, bitterheten och ilskan finns här.... det kommer den göra länge. För, för mig, fanns det bara en pappa och oavsett vem han var och vad han var så var han den underbaraste och finaste pappa jag någonsin kunnat tänka mig... Alkoholist, ja visst, men vem är jag att döma och utan denna del av pappa så hade jag ju inte varit jag....
Kramar till vi ses
Kommentarer
Trackback
