.

Den här bloggen handlar allt mindre om hundar och kenneln...
Senaste månadeN har den kantats av min sorg! Så innerlig och så fruktansvärt djup.

Kanske är detta ett steg i sorge arbetet, att få skriva?
Jag vet inte, men jag har aldrig uppfleft något sånt här tidigare...
Den fruktansvädra smärta som är kvar här? Hur skall jag klara det här?

Kanske önskar jag att ingen läser eller så vill jag att hela världen skall förstå hur det känns i hjärtat, jag vet faktiskt inte....

Pappas begravning gick bra, det var den värsta dagen i mitt liv, ABSOLUT, men jag tror att jag någonstans fönekade att det var han som låg i kistan, att det var min pappa som prästen pratade om... det var bara en mardröm som var tvungen att genomföras.
Det var skönt att få komma hem till valpar och Tjugi, de fanns ju här, nya, outforskade och helt underbara... På nåt sätt kändes kvällen ok. Jag var vaken länge och kanske fanns någon som faktiskt hjälpte mig genom natten, jag vet inte... men det gick!

På nåt sätt har veckan gått, jag har skrattat och mått ok. Visst har jag gråtit, tittat ut på altanen och tänkt på pappa där han alltid slog sig ner i solstolen om sommaren, han satt med sin kaffe kopp, alltid brudbränd och full i fräknar. Vältränad och glad.... Han sa alltid att, Jenny, det du gör, det lyckas du med.... du är bäst... bara för att du är just du! Min äslakde pappa, ingen kan eller kommer kunna få mig att känna så som pappa fick... Han var min vän, han var mina barns morfar och en så otroligt underbar, skör, människa! Att en person inte är perfekt är just vad som gör den perfekt, det är ju de där sakerna som är annorlunda som gör dem speciella....

Det finns mycket rnt om kring som skulle kunna tala för att hade sista året i hans liv varit annorlunda, så hade han fortfarande levt... är det kanske sorg och bitterheten över den som talar? Eller är det verkligen så att han sagt förtvinade pga en annan människa?... Vad ställer dett mig nu? Skall jag känna hat? ilska , vrede, avsky? Mår jag bättre av det? Får jag pappa tilbaka? Jag vet inte....

Idag är det iaf en vecka sedan begravningen och det är den tyngsta kvällen av dem alla så här långt! Jag kan inte få känslan att släppa, hur gärna jag än vill.... Han är ju inte här! Han finns ju inte att svara i telefonen, han kommer ju inte på fika och han är inte här för att prata när jag vill det... MIN ÄLSKADE PAPPA!!!

Jag vet att jag inte är ensam om att missta någon man älskar, men jag är ensam om att missta just min pappa och eftersom jag är jag är ju det de ända känslorna som jag kan känna... medlidande och kanske större förståelse för andra i sorg kommer säkert på köpet, men det hjälper ändå inte mig i min dag, i min situation och min sorg... FAN rent ut sagt!

Jag söker efter varje litet halmstrå för att må bättre... minsta lilla som gör att jag kan le och glömma, om inte bara för stunden... men är det rätt? Är det så man måste gå vidare? Finna ett sätt att kunna le ett tag, om än det kanske inte är det bästa? Jag vet inte... vet inte hur jag skall gå vidare... men hoppas att jag kommer klara det....

Men hur går man vidare utan sin bäste vän, sin pappa, sin förebild, sin oro och en så stor del av ens liv som bara slitits bort och lämnat ett enormt hålrum? Är verkligen alla sätt tillåtna? Jag vill hoppas att det är så, för det känns just nu som om det inte finns något som kan vara fel att göra för att få må lite bra, kanske glömma ett tag och få andas mellan tårarna...

Ledsen för att denna blogg just nu är en blogg i sorg... trots att här ligger 3 underbara valpar som jag vet att det finns ägare som läääängtar efter... de vårdas ömt ska ni veta och de kommer alltid ha ett speciellt rum i mitt hjärta precis som de andra...

Massa kramar på er till vi ses... var rädda om de era... livet kan vara för kort! Så passa på att lev, precis som ni tycker att ni skall leva, strunta i hur andra lever och vilka val de gör, för i det stora hela så är inte det det som gör att ni mår bra.