.

Ibland bara rasar allt.
Hela det enorma luftslott av glädje som man byggt upp, det faller, handlöst ner som av en explosion som plötsligt gått av… det kanske inte ens var meningen att den skulle smälla, men det finns en mening med att den smäller… någon trycker på knappen och vips så är det borta… lika bra kanske… Lika bra att vakna upp och börja känna igen? Det är väl som de säger, de som vågar känna, är de som är starka… vi andra är ju allt annat än det… jag vågar inte! Jag vill INTE… jag vill inte förstå och acceptera… jag vill fly… rymma och aldrig mer se mig om. Blunda för sanningen och absolut göra allt i min värld för att den skall komma ikapp mig!

Att lida av svår sorg är det hemskaste som hänt mig, all den saknad och alla de känslor som inte kommer ut, de liksom sitter fast. De sitter med stålråd kring mitt hjärta och vägra att släppa taget! Ibland kan något så blace som att mjölken är slut... riva allt...

Tiden läker alla sår, men är det verkligen så? Det här såret kommer att bli ett ärr… en enorm fantom smärta som ingen kommer kunna rå på. Jag vill inte känna, jag vill inte vara, jag vill bara inte…. Finns det någon genväg, någon enkel utväg?

Usch det gör ont… och det behövs så lite för att jag skall falla!!! Så himla lite….
Jag älskar dig pappa och om jag kunde få en sista kram, en sista fika och en sista närhet… då hade jag gjort vad som helst för att få det! Men nu är du askan som är nergrävd under en gravsten… och vi kommer aldrig mer att ses, mer än i mina drömmar.

Du hade varit den ända som skulle kunnat få mig på fötter nu... men det är ju inte så konstigt, du är ju orsaken till att jag ligger...