.

För att man skall se människors och även sitt egna rätta jag!

Som många vet misste jag någon som stod mig MYCKET nära, den 7e december 2011... Hela min värld rasade... Men redan förra året i januari började den resan... Med oro, sjukdom, sjukhus etc. etc. De senaste 2 åren så har jag misst 3 väldigt nära familjemedlemmar... personer som stått mig otroligt nära och varit väldigt viktiga i mitt liv! Som kryddan på moset så blev min älskade Tess så gammal att hon till slut "tackade för sig" och en lång epok gick till sitt slut.... Hur orkar man?... Ja.. ibland gör man ju inte det bara....

Jag behöver inte medlidande... det är inte synd om mig alls... däremot så inser jag att ibland händer något som gör att livet förändras och man under en period... eller föralltid, prioriterar annorlunda och ser livet genom andra ögon!

Plötsligt fanns inte tid, energi eller lust att träna hund t.ex... Mina hundar blev ett enormt stöd för mig, genom tårar å skratt har de funnits. Valpköpare har ringt och velat ha valp från oss och jag har tänkt att det orkar jag! Valpkullarna har hållit mig sysselsatt och den kärleken som jag får av mina valpar är enorm... Att höra glädjen i rösten på den valpköpare som man ringt och meddelat:"Nu har du en valp här, h*n är född nu"... gör att tårarna rinner även på mig!

Men så har vi alla dessa personer som faktiskt inte vill eller kan känna empatin över att jag inte orkar göra allt jag gjort förut... Plötsligt är man inte stolt över att ha en Rottrobis hund för jag är inte aktiv.... hmmm.... naturligtvis får man känna som man vill och känslor är ju oftast en affekt, så de kan inte föringas men som sagt... var är möjligheten att sätta sig in i en annan persons liv och kanske åtminstånde förstå att jag inte orkar tillbringa varje onsdags kväll(vilket jag gjort under en lång period) på brukshundklubben? Jag orkar inte åka ut i skogen å spåra... Varje morgon har varit den andra sig olik... kanske är det så jag hanterar min sorg?!

De människor som efter dessa månader finns kvar.... De personer som kan förstå varför... de är i mina ögon riktiga vänner och underbara personer!

Jag ser så enormt fram emot kennellägret som två av våra helt underbara valpköpare har dragit ihop, Maria och Annelie!!! De har fixat och donat och de är helt outstanding!!!

Det finns ingen specifik baktanke med dessa rader, snarare så vill jag tacka alla de vänner och valpköpare som har "förstått" de som har empati nog att inse varför jag varit inaktiv det senaste året... De är många och kan inte alla nämnas vid namn... men återigen TACK!!! Till er som istället inte har kunnat/velat förstå... den dag ni hamnar i samma sorg eller känsla, då kommer kanske era ögon att se "varför"... Jag är förändrad men jag känner också att jag kommer komma tillbaka... antagligen ännu starkare och ännu "helare" än tidigare... Men den känslan som jag känner när någon inte är stolt över sin Rottrobis hund, den kommer aldrig att glömmas!! Och även om ni är få... så gör det otroligt ont att höra att ni önskade bort kennel prefixet, Rottrobis!!! För som alltid inom hunderiet så skvallras och snackas det... jag lyssnar men sen går jag vidare!!

Kram på er alla underbara och extra kram på alla Rottrobis vovvar som förgyller sina ägares liv!
Puss till vi ses!!