.

Orden lixom ekar i huvudet, jag reagerade faktiskt inte först utan skrattade bort det en aning... Men nu. Två veckor efter så ekar orden och jag kan inte riktigt släppa det.

 

Den 7e december förra året miste jag som säkert många av de som läser min blogg vet, min älskade pappa. Jag pluggade men kände någon månad in på 2012 att sorgen var så stor att jag inte kunde koncentrera mig på skolarbetet så jag gick till VC som sjukskrev mig en månad... Vilket jag inte kan se något konstigt alls i!

 

Efter en månad som sjukskriven började jag mina studier igen, pluggade på och tja det funkade.

Jag märke rätt snabbt att träning gjorde min sorg enklare, jag gick långa långa promenader, styrketränade, tappade en hel del i vikt och endorfinerna från träningen gjorde vardagen enklare och likaså studierna och det arbete jag även har.

 

I Maj började jag få lite problem med ena foten, jag hade en hård knöl ungefär som en ärta på min högra fot, men struntade ärligt talat i det, jag fortsatte att promenera och köpte mig ett par riktigt bra sulor(direkt anpassade till mina fötter) samt ett par nya skor. Jag sprang även en hel del för att vara riktigt ärlig!

 

I slutet av juli hände något med foten, det gjorde så förbaskat ont, ringde till VC och de kollade lite på foten, en inflammation i en sena blev uttalandet... ok... detta var på fredagen, på måndagen var foten rejält svullen och jag ringde åter VC för att de skulle ta sig en titt!

En stressfraktur blev utlåtandet och poff in på röntgen... Där man inte kunde se någonting. Nej men det var tydligen inget konstigt utan det brukade inte synas förrens efter några veckor... Oki tänkte jag och haltade hem med två kryckor....

Två dagar senare med en feber på 39.3 var det nästan så jag skrek bara jag rörde mig... Eftersom VC inte var öppet så ringde jag 1177 som bad mig åka in direkt till jourläkare... sagt och gjort... Foten var KNALLRÖD och stor... Plötsligt blev allt jätte bråttom, kraftig penicillin kur sattes in och återkoppling vid minsta feber direkt till akuten, ROSFEBER löd domen.... Själv kände jag att Äntligen fick jag veta vad det var... Foten gick tillbaka till sin normala storlek på ca 2 v. den lilla stenhårda "ärtan" var kvar och jag fick veta att det var en del av mitt ben i foten...


Tack och lov så försvann smärtan i foten, tyvärr har febern fortfarande inte, nästan 4 månader senare inte riktigt försvunnit. Pendlar mellan 37.5 - 38.8. Alla olika typer av prover(säger de) har tagits och jag är fullt frisk. Inget tyder på infektion(jo vissa prover visar på ngt hög sänka men det är visst normalt) och olika typer av röntgen har gjorts och jag fick höra att jag hade lite mkt bukfett för att man skulle kunna tyda körtlarna i magen ordentligt! Vilket efter visst ifrågasättande visade vara sig precis tvärtom... Lite för LITE bukfett gjorde det svårt att se...

Nåväl leva med feber ett tag orkar man ju. Men så fick jag plötsligt ont i axeln, visst hade jag sett att det var en knöl där ett tag, men den gjorde inte ont så inget att oroa sig för. Efter ett litet ryck av en hund i kopplet så fick jag plötsligt ont...

Tillbaka till VC och träffade en läkare som direkt sa att det troligt rörde sig om en kalkaxel... aha... in på röntgen igen. Som visade på - INGENTING...
Nej hörrni, förlåt mitt klagande men det känns lixom inte direkt roligt, borde ha avslutat mina studier nu i vår, men men det känns rätt omöjligt.... Provat på en tentamen i programmering för mobil app med nästan 39.0 i temp? Det är det jag lär stå inför...

 

Med hundarna är väl allt som det är, väntar i förhoppning på Ultraljud till nästa onsdag på Lyra! Vill mer än gärna att det skall ha tagit sig nu när jag bestämde mig för att ta denna kull som jag tror mycket på!!!

Kramar på er alla till vi ses!