2011...
Men när man sitter så här och skall korta ner allt i en text, då minns man bara den sista tiden, så är det iaf för mig just nu. Jag minns denna oändliga förlust av min pappa, som om att den skulle reprecentera hela 2011, vilket är HELT fel!
2011 har också varit ett mycket bra år på många sett!
3 st kullar har sett sitt ljus på kenneln, 13 valpar har levererats till sina nya hem, där de är älskade och väl omhändertagna! De förgyller sina ägares vardag med så väl lycka som det slit som kommer med en valp!
Kenneln har fått sina första två Utställnings Champions, SeUch...
Sambo och Python! Vilka killar! Den första godkände Rottrobisen i högre klass spår, Sambo! Samt flertalet SeVch, samt LP1 har kommit till under året. Många är även de som påbörjat sina utbildningar till tjänstehund för HV, vilket vi kommer få se resultaten av fhv under 2012!
Många riktigt bra utställnings resultat bla av R. Genetiqua som blivit BIM redan som junior vid skk uts. Vi har Python som kammat hem BIS1 och vi har vår allas Sambo som kammat hem flertalet BIR och även BIS placering!
Jag har så enormt mycket att tacka mina älskade valpköpare för, de tränar, tävlar och ligger i med sina hundar. Men framför allt, de älskar dem och är alla berädda på att rida ut den storm som det är att ha hund, på både gott och ont! Någon får kanske byta hem, men detta behöver inte vara till ondo! Vi kan titta på Sambo igen, en solskenshistoria enligt mig... Under sommaren gick han från en bruten appell till GK högre klass spår, ett SeVch och ett SeUch. Detta för att han fick komma till ett nytt hem. Likaså har vi Ginny, R. Eugenia som i år kan titulera sig LP1 KORAD SeVch i sitt nya hem, hon var inte tävlad en ända ggn innan hon hamnade i sitt nya hem under 2010... Ibland handlar det om att släppa taget och våga placera om sin hund, för ibland är kärlek att låta någon gå och "ge" till någon annan att förvalta!
G- & O- kullen har blivit röntgade, detta med otroligt bra resultat! 9 st rottrobisar på rad som alla är fria! De har även gjort sina MH'n(sånär på någon) där ingen brutit eller liknande.
Så kanske kan jag ändå summera 2011 som ett helt ok år... fast det slutade i personlig tragedi, som kommer ta LÅÅÅÅNG tid att kunna acceptera, jag har ju även fått veta vilka enormt underbara vänner jag har och faktiskt finns där även i svåra tiden, om så bara att de sänder en tanke! Detta värmer och någon gång kanske jag kommer kunna se att "inget ont, som inte har något gott med sig"...
Nej nu skall jag ta och ägna mig åt mina 3 vise valpar i boxen... de mår underbart och mamma Tjugi är precis som alltid en helt underbar mamma!!!
Kramar till vi ses!
Stormar...
Sitter i valplådan i värmen och myser, de små växer precis som de ska och är så otroligt fina, jag är helt såld!!!
Ute håller stormen på och härjar för fullt. Man riktigt hör hur den roterar ner i skorstenen för att riktigt suga tag i alla plåtar som existerar där... Takpannor har flugit av och jag fascineras faktiskt av det facto att om en storm skall ta takpannorna och slita bort dem från taket, varför skall de just landa på altanen? Vi har ju ett vinkel byggt hus och vad jag kan se så har bara takpannor lättat och just ramlat ner på altanen... När de landat har de ju naturligtvis gjort revor i det nybyggda räcket och säkerligen spräckt en och annan planka på altan golvet... Menar, varför inte landa där det inte finns en altan?
Staketet runt tomten har gett vika på några ställen och ligger jämnt med backen och växthuset har numera inte så många exciterande glasrutor kvar...
Det absolut härligaste av allt, då är jag inte ironisk, är att det bekommer mig faktiskt nämnvärt... det är bara materiella ting och hur illa det än må vara med huset så är vi här inne, hela och torra... Thyra må vara vaken och aningens fundersam varför det låter som någon slår sönder vårt tak, men hon är inte rädd, bara vaken och fundersam. Theodor sover som han alltid gör, han skulle sova sig igenom ett världskrig. Hundarna bryr sig inte alls, Bosse ligger i hallen uppe, Tess i Thyras säng(då Thyra sitter och är fundersam i våran hihi) och Tjugi hon bryr sig enkom sina tre små telningar!
Allt som har hänt den senaste tiden har nog förändrat mig rätt rejält, kanske har jag aldrig varit en materialist, men jag känner verkligen rakt in i hjärtat att det som är viktigt är inte det som går att "köpa" för pengar, utan det är "livet" som betyder något! Min älskade mamma, som för övrigt sover på soffan i vardagsrummet, sa alltid till mig när jag var liten -"Om du har sönder något Jenny, då är det viktigaste att det inte är DU som går sönder"... detta är så sant och kommer så alltid att vara!
För lite drygt 5 år sedan(plus ett par veckor) så hämtade vi hem min älskade Tjugi, när vi skulle lämna tyskland och ta färjan över till Sverige så var det STORM... Vi valde att stanna i tyskland ännu en natt då de på färjebolaget inte kunde "garantera vår säkerhet"... Dagen efter när stormen lagt sig och vi kom över till Sverige så låg träd över vägarna, bensinstationerna var utan ström och det var faktiskt rätt kusligt. Men hem kom vi och nu 5 år senare sitter jag med min Tjuga och tre st "mini" tjugisar och funderar... hehe så livet kan te sig!
Kramar på er alla från en varm valplåda i Timrå!
Idag vart allt bara svart...
Jag spenderade natten mot idag med att försöka få igång krystvärkar på Tjugi, vattnet gick klockan 02 och sedan hände inget mer... nada... inom mig visste jag att det inte var rätt då jag har ett trettital hund förlossningar i mitt minne! När klockan närmade sig 04 så började nedräkningen till att veterinären skulle öppna sin jour. Man vet lixom i magen, man känner sin hund!
Kl 09.20 åkte jag och min underbara vän Vickan till Veterinärhuset och anmälde oss i receptionen, röntgen bilder togs och dropp sattes in, inget hände, Tjugan mådde inget vidare, och inte jag heller för den delen.... När beslutet om att ett kejsarsnitt måste göras, NU, så vart jag nog rätt lättad, men sammtidigt LIVRÄDD!
Personalen hämtade mitt lilla hjärta och Vickan åkte för att hämta lite mat. Där stod jag kvar på en låst veterinär klinik i deras väntrum, tacksam över att de hade jour och att de nu tog sig ann min lilla tös. Men sammtidigt skamsen, rädd och fullständigt ensam. Skammen över att ha utsatt henne för detta, rädd för att hon skulle tas ifrån mig och inte vakna upp igen och ensam för att jag var helt övertygad om att valparna nu var döda och det lilla som jag sett fram emot för att bryta min vardag och sorg efter min pappa nu plötsligt togs ifrån mig!
När pappa dog undrade jag först hur jag skulle orka med en kull valpar och allt kring detta, men efter ett par dagar så insåg jag att det skulle kunna bli mitt avbrott i vardagen och här stod jag nu. Det lilla som jag klamrat mig fast vid för att se lite ljus, skulle plötsligt inte finnas kvar längre....
Tårarna fullständigt forsade och jag hoppas att de inte har översiktskameror i väntrummet för då blir de nog rätt chockade när de ser hur lilla jag försökte klamra mig fast vid en näsduk, frenatiskt torkandes tårar och stirrandes ut genom fönstret.... Ville bara ropa att om du hör mig PAPPA, hjälp mig nu... snälla!!!
Plötsligt var jag helt säker på att jag misst både min älskade pappa och min älskade Tjuga... antagligen är det sorgen som redan talar här, eller så är det bara insikten över hur skört livet faktiskt är!
När vickan så äntligen(efter två samtal från mig och bara ca 25 min senare) dök upp så hade nog tårarna slutat rinna och jag var så himla glad över att se henne där... Lite som en livboj i ett mörkt kallt hav!
Vi tog hissen upp och satte oss i väntrummet för att se vad som komma skulle... lyckades få i mig en hamburgare och minns att jag nog messt nojjade och surrade frenatiskt om hur skraj jag var.
Plötsligt kommer sköterskan ut med en liten tös i en handuk... - lever den halv ropade jag... - jo absolut! Det var nog nära att tårarna började spruta där och då igen, men ist gick all energi åt att hålla henne varm och jag kännde bara tacksamhet. Efter (vad som kändes som evigheter) kanske 10 min så hör vi pipanden bakom dörren och ut kommer sköterskan med två små liv till... Hon ser lite ledsen ut och säger att -Det blev bara dessa tre... "BARA"?!?(jag hade varit glad över en)... åhhh.... Men så kom jag på - TJUGI, hur mår min Tjugi...
- Hon är ok men opereras fortfarande!
Efter ytterligare en tid(ännu fler timmar kändes det som, men kanske 30 min) så kom sköterskan ut med min älskade Tjuga... Tungan hängde och hon åkte bår... En gigantisk vätske knöl över hela nacken gjorde henne helt grotesk! Men hon LEVDE!!!! åhhhh... Min lilla älskade hund...
Nu ligger jag här hemma i valplådan, så himla tacksam över våra veterinärer, så tacksam över deras jour och tid och kunskap, samt tacksam ifall det var så att Pappa kanske hörde mig...(ibland måste man få tro för att må bra)...
Orsaken till kalabaliken med Tjugi var att en valp lagt sig för "utgången"... den stannade upp hela värkarbetet och de som skulle komma ut efter hann helt enkelt inte.... Det var 7 valpar men jag har inte förlorat 4... jag har VUNNIT 3!!!
Som det ser ut nu så mår alla bra... 2 stora tjejjer och en lite mindre kille. Jätte fina färger och riktigt knubbiga huvuden. Mamma Tjugi är lite groggy men börjar bli sig själv... underbar mamma och sköter sina telningar trots det stora såret på magen... hon har gott om mjölk och jag hoppas verkligen att det får fortsätta så här!
Det var många som stod i kö för dessa valpar. Vet att flera kommer bli ledsna och besvikna över att de inte kommer kunna få en valp ur kullen. På nåt sätt har senariot med vår N kull upprepats... Det var Tess 4de kull, blev kejsarsnitt och tre valpar... detta är Tjugis 4de kull, kejsarsnitt och tre valpar... tror inte det finns någon som inte vet hur nöjd jag är över vår N- kull, antagligen blir dessa tre precis lika bra!!!
Tack till er alla som höll tummar och tassar idag!
Samt tack till min underbara mamma, man, Vickan och mina barn... tack bara för att ni finns!!!
Skriver det igen, idag är jag väldigt ödmjuk över livet!
Kramar till vi ses
Välkommen Rottrobis S-kull... 2 töser o en...
Välkommen Rottrobis S-kull... 2 töser o en pojk!
Helt utan anknytning till hundar...
Allt känns så overkligt, alla springer i väg i sina liv, allt är som vanligt. Men inte för mig, inte inom mig, min pappa är död... han är borta, han finns inte mer. Det finns ingenting som har gjort så ont i mig, ingenting som har förvridigt mitt liv så här.
När man var liten och lekte "tusen" nålar på varandra... vred varandras hud på armen tills det gjorde så ont att man skrek, ungefär så känns det, men inte på armen utan i hjärtat.
Hur kan allt bara ta slut för någon, medans for andra fortsätter livet precis som vanligt? Vad är meningen med det? finns det verkligen en mening. Vad är meningen med sorg. Bryta ner en person så totalt att den tappar fotfästet för att sedan se den lida?
Som ni förstår så har jag det jätte jobbigt just nu.
Mitt liv är som en känslomässig berg och dal- bana... ena sekunden så vill jag komma ut, åka och göra något, andra sekunden gör det så ont inom mig att hela jag vill skrika, vill skrika ut exakt varende del av den smärta som jag känner.
Hundmännsikor klagar på varandras val, på deras hundar, på hur de ser ut etc etc. Men vad har det för vikt i det stora hela? Vem behöver igentligen bry sig om vad någon annan kennel gör? Så länge de gör det som de mår bra av! Jag känner just nu ingen som helst förståelse för allt det!
Jag har SORG och jag vet inte riktigt hur jag skall hantera det, har aldrig kännt så här, har aldrig haft tusen nålar i mitt hjärta! När Henrik satte sig på sängkanten och frågade om jag var vaken så visste jag vad som hänt... inte för att det borde ha varit så... jag bara visste. - "Är pappa död"? frågade jag bara... Sen minns jag inte exakt vad som hände mer än att allt plötsligt gjorde ont, så fruktansvärt ont och där är jag fortfarande.
Så många har visat sitt medlidande på FB, skickat blommor, ringt... det sägs att det är i svåra tider som man märker vilka en riktiga vänner är... Jag visste inte att jag hade så många vänner, hade ingen aning om att det faktiskt fanns så många där ute som tycker om mig och känner med mig. Tack älskade ni!
Pussar till vi ses
nu ser jag inte genom tårarna längre
Sov i ro min älskade pappa, sov i ro...
Visst är det konstigt att allt bara kan ta slut, bara så där, plötsligt är en människa borta…
Någon man älskat så högt, beundrat så djupt och oroat sig för under hela sitt liv.
Plötsligt är du borta för alltid, PAPPA, jag vill skrika att du skall komma tillbaka hit till mig, ge mig en sista kram, bara den där sista, den där hårda, fasta sista kramen. På det sättet som bara du kunde krama mig!
Vad hände? Det var ju du och jag mot världen när jag var yngre… visst det var inte lätt, du led av ett missbruk, men du älskade mig så HÖGT. Att vara så älskad av dig har varit ett privilegium för mig. Hur arg jag än var när du druckit, hur många sömnlösa nätter jag än haft av oro för dig, så tar den där lyckliga tiden över. När du bakade din surdeg, bjöd på dina underbara middagar. Ordnade och fixade så att jag skulle ha det bra!
Vi kunde prata om ALLT, precis allt, du visste redan innan jag sagt vad det var jag skulle säga. Du påstod alltid att allt jag gjorde, skulle jag klara. Du var min stora tröst under en jobbig tid, samtidigt som du var min största oro.
Var tog du vägen, min stora vältränade pappa, vad hände? Kommer jag någonsin få veta det? Att du älskade mig och ständigt hade dåligt samvete för de dåliga perioderna, det vet jag och efter varje period så lämnade du ett sår i mig. Men du läkte alltid såret och det lilla ärr som blev kvar kunde jag leva med. Det har trots allt gjort mig till den jag är.
Det sår jag har nu, den sorgen och saknaden jag känner efter dig, kommer det läka? Du finns för alltid i mitt hjärta! Älskade, älskade lilla Pappa!
1946-11-05 -- 2011-12-07
Sov i ro.. du är älskad för alltid av mig lilla pappa!
Lite MH diagram från Rottrobis!
Tjugi(Q G Crni Lotos):
Herta(NoUch Björkelunds Heart By Herta):
Hortensias(Korad Rottrobis Hortensia):
Tess(Korad TJH Pinot Noir Aya Toll Aquarelle):
Statistik hämtat från skk hunddata!
Ny stilstudie över magen...
Jag brukar räkna dagen mellan de två parningarna(om de är parade med ett dygns mellanrum dvs.)
Här är Tjugi idag... dygn 46/48 dv dygn 47 i min räkning haha...
Och här kommer dygn 47 på G- kullen...
Hon är nog allt lite mindre denna gång... men en tjockis det är hon...
Skall fota lite med systemkameran då mobilen ger rätt taskig kvalitet...
Kramar till vi sesw
Lite roligt för de blivande/gamla valpköparna...
R kullen dygn 42/44
G- kullen dygn 44
Den potetiella S- Kullen dygn 42/44
Tyvärr hittar jag inga bilder från D kullen... det var en annan dator då som tyvärr gick hädan med bilder och allt i ...
R- kullen resulterade i 8 valpar(12 men tyvärr försvann 4 i förlossningen)
G- kullen resulterade i 7 valpar(8 då en var svag och gick efter någon timme)
och denna kull kunde man se 3 eller MAX 5 på UL... men iof så såg man 2 på Tiny... hihi...
Kramar till vi ses
