Månen tur och retur tack!!!
Ahhh... Kan man bara ta en raket och dra iväg?
Kanske lämna alla känslor kvar medans man åker i all hastighet rakt ut... Släpper allt och bara gasar?
Senaste tiden har jag verkligen insett hur liten man är, den fysiska jag är så liten medans känslorna kan styra ett helt universum som jag har inom mig... Sjukt igentligen!
Att fly är väl kanske inte en lösning, landar gör man ju alltid, fhv på fötterna... Annars får man resa sig upp och borsta av sig! Men det är inte alltid så lätt att se bakom nästa hörn när man känner att kröken är sååååå lång!
Spontan är ju mitt andra namn, brukar veta vad jag vill, men idag har jag verkligen ingen aning, alla känslor och tankar snurrar runt så jag helst bara vill lägga mig ner och dra nåt gammalt över mig!
Kanske fullt normalt, men så himla främmande och nytt för mig! Läskigt är det och jag skall göra allt för att hitta tillbaka till mig själv!
Aldrig någonsin har jag vågat släppa alla känslor så här... kanske är det något som hållt mig tillbaka... Rädslan och oron som jag alltid burit inom mig för ex. pappa har ju skapat den jag är, satt spärrar både här och där. Plötsligt blev rädslan sanning och vad händer då med spärrarna? Vad händer med mig? Skit detta är verkligen en berg och dal bana... Aldrig någonsin har jag varit så osäker i hela mitt liv. Vem är jag igentligen? Vad vill jag och är jag på rätt väg?
Alla fina underbara runt omkring mig skiner upp vardagen, vänner som jag aldrig trodde skulle bry sig dyker upp och människor jag aldrig mött bryr sig... helt otroligt egentligen... Men faktiskt också rätt underbart! Om jag bara kan få glömma för en liten liten stund så hjälper det en bit på vägen...
Nej kramar till vi ses från fröken *flumm*
Kanske lämna alla känslor kvar medans man åker i all hastighet rakt ut... Släpper allt och bara gasar?
Senaste tiden har jag verkligen insett hur liten man är, den fysiska jag är så liten medans känslorna kan styra ett helt universum som jag har inom mig... Sjukt igentligen!
Att fly är väl kanske inte en lösning, landar gör man ju alltid, fhv på fötterna... Annars får man resa sig upp och borsta av sig! Men det är inte alltid så lätt att se bakom nästa hörn när man känner att kröken är sååååå lång!
Spontan är ju mitt andra namn, brukar veta vad jag vill, men idag har jag verkligen ingen aning, alla känslor och tankar snurrar runt så jag helst bara vill lägga mig ner och dra nåt gammalt över mig!
Kanske fullt normalt, men så himla främmande och nytt för mig! Läskigt är det och jag skall göra allt för att hitta tillbaka till mig själv!
Aldrig någonsin har jag vågat släppa alla känslor så här... kanske är det något som hållt mig tillbaka... Rädslan och oron som jag alltid burit inom mig för ex. pappa har ju skapat den jag är, satt spärrar både här och där. Plötsligt blev rädslan sanning och vad händer då med spärrarna? Vad händer med mig? Skit detta är verkligen en berg och dal bana... Aldrig någonsin har jag varit så osäker i hela mitt liv. Vem är jag igentligen? Vad vill jag och är jag på rätt väg?
Alla fina underbara runt omkring mig skiner upp vardagen, vänner som jag aldrig trodde skulle bry sig dyker upp och människor jag aldrig mött bryr sig... helt otroligt egentligen... Men faktiskt också rätt underbart! Om jag bara kan få glömma för en liten liten stund så hjälper det en bit på vägen...
Nej kramar till vi ses från fröken *flumm*
Begravningsbyrå från himlen?
Vet inte vad man skall säga, är så himla glad mitt i all sorg att ha upptäckt vad en begravningsbyrå kan göra för en!
Idag blev jag uppringd av "vår" begravnings entreprenör, han ville bara fråga hur jag mådde! Om jag klarade av att sörja och om de hade uppfyllt mina förväntningar kring begravningen... Med tårar i ögonen nickade jag och fick fram ett JA.... Jag är mer än nöjd. Vilka människor! Vilken medkänsla och otroliga personer som finns!!!
Som uppfödare och aktiv inom hundvärlden så får man se otroligt mycket "baksidor", vad saker kan få folk att göra, avundsjuka, bitterhet och ren o skär jävulskap. Jag har fått känna på en hel del, själv är jag inte perfekt, jag lämnar de som ger mig dålig energi(behöver inte vara fel på dem, kan vara "kombinationen") bakom mig och går vidare...
De som ger mig bra energi håller jag fast hårt vid!!! Som kanske med allt i livet....! Ibland lite för hårt.... men men...
I morgon bär det av neråt i landet med min Andrietta... Lilla Meja skall med o vi skall på "parningsresa"... Vägarna kommer även gå förbi skåne där en ny individ skall hämtas upp och flytta hem till Andrietta, jag kommer ha avelsrätt och vi hoppas att det blir riktigt riktigt bra! Men det är en chansning, en chansning som alltid och ett väldigt oskrivet kort.
Ser fram emot att komma iväg lite, har inte gjort annat de senaste veckorna än att vara hemma. Kanske kan ett avbrott i vardagen vara bra? Hoppas det och ser fram emot att poppa lite musik och galenskaper i bilen m Andrietta...
Kramar till vi ses
Idag blev jag uppringd av "vår" begravnings entreprenör, han ville bara fråga hur jag mådde! Om jag klarade av att sörja och om de hade uppfyllt mina förväntningar kring begravningen... Med tårar i ögonen nickade jag och fick fram ett JA.... Jag är mer än nöjd. Vilka människor! Vilken medkänsla och otroliga personer som finns!!!
Som uppfödare och aktiv inom hundvärlden så får man se otroligt mycket "baksidor", vad saker kan få folk att göra, avundsjuka, bitterhet och ren o skär jävulskap. Jag har fått känna på en hel del, själv är jag inte perfekt, jag lämnar de som ger mig dålig energi(behöver inte vara fel på dem, kan vara "kombinationen") bakom mig och går vidare...
De som ger mig bra energi håller jag fast hårt vid!!! Som kanske med allt i livet....! Ibland lite för hårt.... men men...
I morgon bär det av neråt i landet med min Andrietta... Lilla Meja skall med o vi skall på "parningsresa"... Vägarna kommer även gå förbi skåne där en ny individ skall hämtas upp och flytta hem till Andrietta, jag kommer ha avelsrätt och vi hoppas att det blir riktigt riktigt bra! Men det är en chansning, en chansning som alltid och ett väldigt oskrivet kort.
Ser fram emot att komma iväg lite, har inte gjort annat de senaste veckorna än att vara hemma. Kanske kan ett avbrott i vardagen vara bra? Hoppas det och ser fram emot att poppa lite musik och galenskaper i bilen m Andrietta...
Kramar till vi ses
Vad är sorg...
Den här bloggen handlar allt mindre om hundar och kenneln...
Senaste månadeN har den kantats av min sorg! Så innerlig och så fruktansvärt djup.
Kanske är detta ett steg i sorge arbetet, att få skriva?
Jag vet inte, men jag har aldrig uppfleft något sånt här tidigare...
Den fruktansvädra smärta som är kvar här? Hur skall jag klara det här?
Kanske önskar jag att ingen läser eller så vill jag att hela världen skall förstå hur det känns i hjärtat, jag vet faktiskt inte....
Pappas begravning gick bra, det var den värsta dagen i mitt liv, ABSOLUT, men jag tror att jag någonstans fönekade att det var han som låg i kistan, att det var min pappa som prästen pratade om... det var bara en mardröm som var tvungen att genomföras.
Det var skönt att få komma hem till valpar och Tjugi, de fanns ju här, nya, outforskade och helt underbara... På nåt sätt kändes kvällen ok. Jag var vaken länge och kanske fanns någon som faktiskt hjälpte mig genom natten, jag vet inte... men det gick!
På nåt sätt har veckan gått, jag har skrattat och mått ok. Visst har jag gråtit, tittat ut på altanen och tänkt på pappa där han alltid slog sig ner i solstolen om sommaren, han satt med sin kaffe kopp, alltid brudbränd och full i fräknar. Vältränad och glad.... Han sa alltid att, Jenny, det du gör, det lyckas du med.... du är bäst... bara för att du är just du! Min äslakde pappa, ingen kan eller kommer kunna få mig att känna så som pappa fick... Han var min vän, han var mina barns morfar och en så otroligt underbar, skör, människa! Att en person inte är perfekt är just vad som gör den perfekt, det är ju de där sakerna som är annorlunda som gör dem speciella....
Det finns mycket rnt om kring som skulle kunna tala för att hade sista året i hans liv varit annorlunda, så hade han fortfarande levt... är det kanske sorg och bitterheten över den som talar? Eller är det verkligen så att han sagt förtvinade pga en annan människa?... Vad ställer dett mig nu? Skall jag känna hat? ilska , vrede, avsky? Mår jag bättre av det? Får jag pappa tilbaka? Jag vet inte....
Idag är det iaf en vecka sedan begravningen och det är den tyngsta kvällen av dem alla så här långt! Jag kan inte få känslan att släppa, hur gärna jag än vill.... Han är ju inte här! Han finns ju inte att svara i telefonen, han kommer ju inte på fika och han är inte här för att prata när jag vill det... MIN ÄLSKADE PAPPA!!!
Jag vet att jag inte är ensam om att missta någon man älskar, men jag är ensam om att missta just min pappa och eftersom jag är jag är ju det de ända känslorna som jag kan känna... medlidande och kanske större förståelse för andra i sorg kommer säkert på köpet, men det hjälper ändå inte mig i min dag, i min situation och min sorg... FAN rent ut sagt!
Jag söker efter varje litet halmstrå för att må bättre... minsta lilla som gör att jag kan le och glömma, om inte bara för stunden... men är det rätt? Är det så man måste gå vidare? Finna ett sätt att kunna le ett tag, om än det kanske inte är det bästa? Jag vet inte... vet inte hur jag skall gå vidare... men hoppas att jag kommer klara det....
Men hur går man vidare utan sin bäste vän, sin pappa, sin förebild, sin oro och en så stor del av ens liv som bara slitits bort och lämnat ett enormt hålrum? Är verkligen alla sätt tillåtna? Jag vill hoppas att det är så, för det känns just nu som om det inte finns något som kan vara fel att göra för att få må lite bra, kanske glömma ett tag och få andas mellan tårarna...
Ledsen för att denna blogg just nu är en blogg i sorg... trots att här ligger 3 underbara valpar som jag vet att det finns ägare som läääängtar efter... de vårdas ömt ska ni veta och de kommer alltid ha ett speciellt rum i mitt hjärta precis som de andra...
Massa kramar på er till vi ses... var rädda om de era... livet kan vara för kort! Så passa på att lev, precis som ni tycker att ni skall leva, strunta i hur andra lever och vilka val de gör, för i det stora hela så är inte det det som gör att ni mår bra.
Senaste månadeN har den kantats av min sorg! Så innerlig och så fruktansvärt djup.
Kanske är detta ett steg i sorge arbetet, att få skriva?
Jag vet inte, men jag har aldrig uppfleft något sånt här tidigare...
Den fruktansvädra smärta som är kvar här? Hur skall jag klara det här?
Kanske önskar jag att ingen läser eller så vill jag att hela världen skall förstå hur det känns i hjärtat, jag vet faktiskt inte....
Pappas begravning gick bra, det var den värsta dagen i mitt liv, ABSOLUT, men jag tror att jag någonstans fönekade att det var han som låg i kistan, att det var min pappa som prästen pratade om... det var bara en mardröm som var tvungen att genomföras.
Det var skönt att få komma hem till valpar och Tjugi, de fanns ju här, nya, outforskade och helt underbara... På nåt sätt kändes kvällen ok. Jag var vaken länge och kanske fanns någon som faktiskt hjälpte mig genom natten, jag vet inte... men det gick!
På nåt sätt har veckan gått, jag har skrattat och mått ok. Visst har jag gråtit, tittat ut på altanen och tänkt på pappa där han alltid slog sig ner i solstolen om sommaren, han satt med sin kaffe kopp, alltid brudbränd och full i fräknar. Vältränad och glad.... Han sa alltid att, Jenny, det du gör, det lyckas du med.... du är bäst... bara för att du är just du! Min äslakde pappa, ingen kan eller kommer kunna få mig att känna så som pappa fick... Han var min vän, han var mina barns morfar och en så otroligt underbar, skör, människa! Att en person inte är perfekt är just vad som gör den perfekt, det är ju de där sakerna som är annorlunda som gör dem speciella....
Det finns mycket rnt om kring som skulle kunna tala för att hade sista året i hans liv varit annorlunda, så hade han fortfarande levt... är det kanske sorg och bitterheten över den som talar? Eller är det verkligen så att han sagt förtvinade pga en annan människa?... Vad ställer dett mig nu? Skall jag känna hat? ilska , vrede, avsky? Mår jag bättre av det? Får jag pappa tilbaka? Jag vet inte....
Idag är det iaf en vecka sedan begravningen och det är den tyngsta kvällen av dem alla så här långt! Jag kan inte få känslan att släppa, hur gärna jag än vill.... Han är ju inte här! Han finns ju inte att svara i telefonen, han kommer ju inte på fika och han är inte här för att prata när jag vill det... MIN ÄLSKADE PAPPA!!!
Jag vet att jag inte är ensam om att missta någon man älskar, men jag är ensam om att missta just min pappa och eftersom jag är jag är ju det de ända känslorna som jag kan känna... medlidande och kanske större förståelse för andra i sorg kommer säkert på köpet, men det hjälper ändå inte mig i min dag, i min situation och min sorg... FAN rent ut sagt!
Jag söker efter varje litet halmstrå för att må bättre... minsta lilla som gör att jag kan le och glömma, om inte bara för stunden... men är det rätt? Är det så man måste gå vidare? Finna ett sätt att kunna le ett tag, om än det kanske inte är det bästa? Jag vet inte... vet inte hur jag skall gå vidare... men hoppas att jag kommer klara det....
Men hur går man vidare utan sin bäste vän, sin pappa, sin förebild, sin oro och en så stor del av ens liv som bara slitits bort och lämnat ett enormt hålrum? Är verkligen alla sätt tillåtna? Jag vill hoppas att det är så, för det känns just nu som om det inte finns något som kan vara fel att göra för att få må lite bra, kanske glömma ett tag och få andas mellan tårarna...
Ledsen för att denna blogg just nu är en blogg i sorg... trots att här ligger 3 underbara valpar som jag vet att det finns ägare som läääängtar efter... de vårdas ömt ska ni veta och de kommer alltid ha ett speciellt rum i mitt hjärta precis som de andra...
Massa kramar på er till vi ses... var rädda om de era... livet kan vara för kort! Så passa på att lev, precis som ni tycker att ni skall leva, strunta i hur andra lever och vilka val de gör, för i det stora hela så är inte det det som gör att ni mår bra.
Tiden går....
Jo visst gör den det... Valparna fyller 3 veckor idag, de är riktigt vackra alla tre och håller på och busar med varandra för fullt i valplådan... Jag sover fortfarande inne hos dem och vaknar till av att någon liten voffar till på sitt syskon. Tjugi blir dragen i öronen och läpparna, men hon bara låter det bero! Underbara älsklingen min!
Dagen har flytit på i sitt lugna gemak, en huvudvärk som heter duga har hägrat och jag antar att det är den värsta anspänningen inför begravningen som håller på att släppa.... Men det där med ett slutligt adjö... NEJ... detta kommer ta tid!
Snart börjar mina studier igen, jag kommer plugga en extra kurs i grafik vilket kommer bli kanon kul. Iof så är det mer att jag får min kunskap på papper men men... det är alltid kul att kunna beta av lite roliga kurser och iaf kanske kunna lära sig någon liten detalj :)
Jag har varit jätte dålig på att fota... eller ja, jag har fotat men jag har varit dålig på att uppdatera och lägga upp bilderna! De flesta vet att jag är bättre på att uppdatera på FB, man glömmer så lätt bort att kanske inte alla kommer in och kan se på bilderna!
Kenneln flyter på... livet går vidare och kanske kommer morgondagen med något roligt, jag tycker det är så mycket sorg runt omkring, sett att flera misst nära på FB, människor såväl som hundar.... hua... det är rätt orättvist, fast som prästen sa, det ända vi vet i livet, det är att vi en dag skall dö... Lagom possitiv idag känner jag!
Nej nu skall jag se på min favvo "The mentalist"... U Go Jane.....
kramar på er alla tills vi ses!
Dagen har flytit på i sitt lugna gemak, en huvudvärk som heter duga har hägrat och jag antar att det är den värsta anspänningen inför begravningen som håller på att släppa.... Men det där med ett slutligt adjö... NEJ... detta kommer ta tid!
Snart börjar mina studier igen, jag kommer plugga en extra kurs i grafik vilket kommer bli kanon kul. Iof så är det mer att jag får min kunskap på papper men men... det är alltid kul att kunna beta av lite roliga kurser och iaf kanske kunna lära sig någon liten detalj :)
Jag har varit jätte dålig på att fota... eller ja, jag har fotat men jag har varit dålig på att uppdatera och lägga upp bilderna! De flesta vet att jag är bättre på att uppdatera på FB, man glömmer så lätt bort att kanske inte alla kommer in och kan se på bilderna!
Kenneln flyter på... livet går vidare och kanske kommer morgondagen med något roligt, jag tycker det är så mycket sorg runt omkring, sett att flera misst nära på FB, människor såväl som hundar.... hua... det är rätt orättvist, fast som prästen sa, det ända vi vet i livet, det är att vi en dag skall dö... Lagom possitiv idag känner jag!
Nej nu skall jag se på min favvo "The mentalist"... U Go Jane.....
kramar på er alla tills vi ses!
Denna dag till ända....
Idag har jag gjort det... Jag har begravt min pappa... Min underbara, älskade lite små knäppa, pappa...
Jag har fruktat den här dagen något så hemskt i flera veckor, ända sedan datumet var bestämt har jag haft en klump i magen för varje minut, timme och dag som gått och gjort att denna dag stått ännu närmare!
Visst en begravning är ett sista adjö, ett avslut... Men om man inte vill ta adjö, inte vill ha ett avslut då? Det finns inget som man kan göra, dagen var tvungen att komma och den kom...
Att han begravdes den 13de var ingen slump. Både jag och min bror är födda just datumet 13, hans svärson, min man Henrik, är även han född den 13de och hans älskade barnbarn Theodor är född på självaste 13dags afton. Pappa sa alltid att 13, det är något speciellt, det är något magiskt och vackert.... Självklart var det då han skulle få ha sin begravning. Att det var en fredag och skulle kunna ses som en "oturens dag" det var ju ok tycker jag... för om inte det är otur att begrava sin pappa alldelens för tidigt så finns det nog ingenting som kan räknas som otur!!!!
I kyrkan spelades "Tears in Heaven" av Eric Clapton, aldrig någonsin har den låten varit så lång... hua... Sen var det psalmer och lite tal om pappa av världens underbaraste präst, Anders. Efter detta spelades låten med stort L... "Just idag är jag stark" av Kenta Gustafsson... Dom kallar oss mods, eller ännu mer förknippad med Hammarby, BAJEN! Vilket var det ända laget för pappa!!!! Det var många tårar, men det var också vackert och när de spelade Kenta så log jag faktiskt... det var ju pappa... Prästen tittade rakt på mig när jag satt där tårögd med ett leende på läpparna, då log han tillbaka och la huvudet på sned...
Sen träffades vi alla, åt surdegslimpa med smör och ost, enkelt skulle det vara, så var pappa... Kaffe, kakor och saft fanns ju också men viktigast av allt, vi som var där mindes alla pappa med en enorm kärlek och denna dag är inte bara en sorglig dag till ända utan även en dag som jag kommer minnas med värme i mitt hjärta, då vi firade pappas liv precis som han var!!!
Nu har de fest i himlen och inte alls omöjligt att självaste Kenta är med, de var ju ändå bekanta en gång i tiden...
Så vad skall jag säga? -"Heja Bajen"?... självklart. Men kanske ännu mer att nu tar nästa steg vid, sorgen är långt ifrån över, bitterheten och ilskan finns här.... det kommer den göra länge. För, för mig, fanns det bara en pappa och oavsett vem han var och vad han var så var han den underbaraste och finaste pappa jag någonsin kunnat tänka mig... Alkoholist, ja visst, men vem är jag att döma och utan denna del av pappa så hade jag ju inte varit jag....
Kramar till vi ses
Jag har fruktat den här dagen något så hemskt i flera veckor, ända sedan datumet var bestämt har jag haft en klump i magen för varje minut, timme och dag som gått och gjort att denna dag stått ännu närmare!
Visst en begravning är ett sista adjö, ett avslut... Men om man inte vill ta adjö, inte vill ha ett avslut då? Det finns inget som man kan göra, dagen var tvungen att komma och den kom...
Att han begravdes den 13de var ingen slump. Både jag och min bror är födda just datumet 13, hans svärson, min man Henrik, är även han född den 13de och hans älskade barnbarn Theodor är född på självaste 13dags afton. Pappa sa alltid att 13, det är något speciellt, det är något magiskt och vackert.... Självklart var det då han skulle få ha sin begravning. Att det var en fredag och skulle kunna ses som en "oturens dag" det var ju ok tycker jag... för om inte det är otur att begrava sin pappa alldelens för tidigt så finns det nog ingenting som kan räknas som otur!!!!
I kyrkan spelades "Tears in Heaven" av Eric Clapton, aldrig någonsin har den låten varit så lång... hua... Sen var det psalmer och lite tal om pappa av världens underbaraste präst, Anders. Efter detta spelades låten med stort L... "Just idag är jag stark" av Kenta Gustafsson... Dom kallar oss mods, eller ännu mer förknippad med Hammarby, BAJEN! Vilket var det ända laget för pappa!!!! Det var många tårar, men det var också vackert och när de spelade Kenta så log jag faktiskt... det var ju pappa... Prästen tittade rakt på mig när jag satt där tårögd med ett leende på läpparna, då log han tillbaka och la huvudet på sned...
Sen träffades vi alla, åt surdegslimpa med smör och ost, enkelt skulle det vara, så var pappa... Kaffe, kakor och saft fanns ju också men viktigast av allt, vi som var där mindes alla pappa med en enorm kärlek och denna dag är inte bara en sorglig dag till ända utan även en dag som jag kommer minnas med värme i mitt hjärta, då vi firade pappas liv precis som han var!!!
Nu har de fest i himlen och inte alls omöjligt att självaste Kenta är med, de var ju ändå bekanta en gång i tiden...
Så vad skall jag säga? -"Heja Bajen"?... självklart. Men kanske ännu mer att nu tar nästa steg vid, sorgen är långt ifrån över, bitterheten och ilskan finns här.... det kommer den göra länge. För, för mig, fanns det bara en pappa och oavsett vem han var och vad han var så var han den underbaraste och finaste pappa jag någonsin kunnat tänka mig... Alkoholist, ja visst, men vem är jag att döma och utan denna del av pappa så hade jag ju inte varit jag....
Kramar till vi ses
